Hon har börjat förskolan

Bebis, Familj & vänner / barn, bebis, flicka, fyra månader, förskolan, mamma, mammaliv, tjej / Permalink / 1
Min lilla tjej har börjat på föris. För mig har det inte gått så fort på ett sätt, men ändå är hon så stor och en egen liten person nu på ett helt annat sätt än tidigare, och på det viset har det bara sagt swish. 

Det tar andan ur en när man inser hur fort tiden faktiskt går och hur man kan se tidens gång på ett helt annat sätt med en liten mätstock i livet. För det händer inte så mycket med en själv, rent utseendemässigt på ett år. Det vi vet är att veckorna, livet, jobbet - det liksom flyter ihop och vi vet att tiden går så jäkla fort. Vi kan se på en bild för fem år sedan att det är skillnad från den spegelbild man har framför sig idag. Men vi märker inte hur vi utvecklas på samma sätt. Vi kan inte se det tydligt på oss. Vi kan känna oss annorlunda och vi kan ha vuxit enormt inombords. Men ett litet barn växer och utvecklas synligt både på det yttre och det inre. Tiden märks och tiden syns. Och nu är hon så stor att hon börjat på förskolan. För ett år sedan var hon en liten bebis som precis börjat greppa kaninskallran jag höll fram till henne. 

(null)

(null)

Från en liten fyramånadersplutt till en förskoletjej.

(null)

❤️


Though her words are simple and few

Bebis, Familj & vänner / Permalink / 1
Medan många jag känner ikväll är ute och festar på festdagarna, smattrar regnet mot min fönsterbräda och jag nattar min dotter.

Jag känner ro, glädje och frid. Jag tycker det är supertrevligt att träffa nya människor och att socialisera mig, och visst är det extra roligt när det sker något utöver det vanliga i stan. Men nu när jag hör min dotters lugna andning och jag snart ska få vila mina trötta ögon, känns det ändå gudomligt att jag missar nattens bravader. 

Jag är väldigt trött efter en mysig dag på stan med Moa och Idun. Ikväll har det äntligen regnat och lite svalare luft har kommit in i den annars så varma och fuktiga lägenheten. När Idun druckit sin välling är hon alldeles svettig, stackaren. Det har verkligen varit för varmt.

 Hon brukar somna gott när jag sjunger Feed the birds från Mary Poppins och jag älskar den låten. (Dock Elin-style och inte Julie Andrews-style... det hade låtit förskräckligt från mig då tonläget är alldeles för högt.) 

(null)

❤️ Min fina unge! 

Veckan utan Idun

I huvudet på Elin, Livet / barn, bebis, ensamstående mamma, mamma, varannan vecka / Permalink / 3
Det var första gången jag var en hel vecka från Idun. Det kändes onaturligt och mitt normala driv där jag bara tuffar på i vetskapen att jag snart ser henne igen förbyttes mot känslor av maktlöshet.

Jag har under varannan vecka hittills bett om att bryta in på pappaveckorna så jag får träffa henne och det har i alla fall känts bättre. En vecka är sådan oerhört lång tid för ett så litet barn. Och nu när hon varit utomlands och jag inte fått några meddelanden om hur hon har det och vad hon gör om jag inte bett om det själv har jag känt mig helt förkrossad. Det är en ny sorts fas som kommit alldeles för tidigt.  Tårarna har runnit lite då och då under veckan. Ibland i tysthet bakom skärmen på jobbet, ibland hemma när jag lagat mat eller lyssnat på musik. Att inte veta vad ens barn gör, vem ens barn är med, vem som tröstar henne eller nattar henne. Det sliter en sönder och samman. 

När vi återsåg varandra var det lite som att hon var chockad först och inte förstod att det var jag. Hon tittade länge på mig och pekade på allt möjligt för att sedan stirra på mig igen. Sen under hela kvällen kunde hon få syn på mig och komma och krama mig och sitta helt stilla i min famn i långa perioder. Jag bara lät tårarna rinna när vi omfamnade varandra. Jag vet att hon kanske inte förstår fullt ut men jag berättade för henne att även om hon inte ser mig så finns jag alltid kvar. Liten eller ej, någon gång måste jag ju börja berätta det så att hon vet och förstår att jag inte försvinner mer än ur hennes synfält. Det är svårt med ett litet barn och det är inte lätt att förstå för henne. 

Det finns en rädsla inom mig att hon ska bli skadad på insidan på något sätt. Det kanske låter löjligt utifrån men jag är rädd att hon ska få men. Känslor av övergivnad som etsar sig fast hos henne. Hur kan jag förebygga det? Vad kan jag göra för att hon ska känna sig älskad och att hon inte är övergiven? Hon är aldrig övergiven, hon har bara tid med båda sina föräldrar. Jag vet att det låter dramatiskt när jag beskriver min upplevelse och det är det på sätt och vis, men jag vill kunna bagatellisera det lite för Idun. Det här är oerhört svårt för mig, och det är min upplevelse jag delar med mig av, men jag önskar så för hennes skull att det inte kommer kännas så märkvärdigt i framtiden att dela upp sin tid med oss. Som "tur" är, är inte delat boende något ovanligt i vårt samhälle och hon kommer inte vara ensam om att ha det så här. Det är i alla fall en tröst. 

Något som ÄR svårt i det här är att skilja på mina känslor och hennes känslor. Det är ju just för att hon inte är så gammal. Det blir annat sedan när hon är stor nog att berätta själv vad hon känner. Nu finns det ju dock vetenskaplig fakta på att så här små barn inte gynnas av varannan vecka, men jag försöker göra det så bra och milt som möjligt för henne.

Vi har haft en superhärlig helg med mormor och morfar. Vi har träffat Astrid och co och badat och vi har grillat och varit på utflykt. Nu har jag tankat energi och kärlek! 

(null)

(null)

(null)





Till top