Jag är inte rädd

Drömmar och mål / ensam, ensam mamma, ensam mamma söker, ensamhet, ensamstående, ensamstående mamma, känslor, kärlek, mamma, rädsla, rädslor, singel, stark / Permalink / 2
Jag är inte rädd att vara ensam.

Jag är oerhört glad och stolt över det. Sedan jag blev lämnad har jag haft ETT fokus. Och det är Idun. Hon är det enda som betyder något i slutänden. Ja, jag blev enormt sviken och för att överleva det fick jag tänka på vad som betydde något i längden. Mitt liv med Idun. Igår när jag skulle sova väcktes gamla känslor i mig. Jag mindes hur jag hade känt mig innan Idun föddes. Trygg. Älskad. Som att jag hade en livskamrat. Jag kände hur tårarna brände på mina kinder. Jag grät över hur skrämmande det kändes att ha trott en sak, för att sedan uppleva en annan sanning. Att gå från att veta och känna i hela ens väsen hur oerhört tur jag hade som fick uppleva känslan att ha allt, till att stå där skör och övergiven när jag precis gjort det största man kan göra här i livet, att föda fram ett barn. 

Men fokuset den där aprildagen och kommande månaderna skiftade snabbt till att fokusera på att vara mamma till Idun. Att påminna mig själv om det enda som betyder något och jag inser att jag är inte rädd att vara ensam och jag är så glad för det. Många är rädda för det och det driver dem till att hitta en ny partner innan de ens skiljt sig. Jag tvivlar inte en sekund på att om jag ville vara med någon bara för att vara med någon så hade jag varit det. Det är inte så svårt. Men jag vill inte det. Jag är hellre ensam än att rusa in i något bara för rädslan att vara själv. 

Jag har inte bråttom, jag vet att när det blir, blir det på riktigt! 

Ni ska veta att jag längtar efter kärlek så oerhört mycket och jag drömmer fortfarande om att en dag få gifta mig med mannen i mitt liv. Det känns fint att det som driver mig i det är baserat på längtan efter äkta kärlek och inte rädslan för att vara ensam ❤️

(null)


Tillsammans ❤️

Familj & vänner, Livet / Permalink / 1
"Det går magsjuka på förskolan" berättade förskolepersonalen i fredags när mina föräldrar hämtade Idun. Egentligen borde de meddela sådant till oss föräldrar, för jag hade ingen aning och om jag vetat hade inte mina föräldrar fått hämta. 

Särskilt inte eftersom de åkte på semester i söndags.

De hämtade henne och hennes kusiner Elias och Vide för en mysig dag tillsammans. I söndags kväll insjuknade jag. Magsjuka var det. Jag bävade för att Idun skulle bli magsjuk också. Att själv vara magsjuk och ta hand om en liten som också är magsjuk är så fruktansvärt omänskligt. Illamåendet, magontet, värken i kroppen. Fy tusan. 

Idun har haft feber och hosta, men tack och lov slapp hon magsjukan. Sist hon hade magsjuka hade jag feber men slapp magsjukan. Så himla tur i oturen för det var tillräckligt jobbigt som det var. Mormor som åkt på semester till Grekland däremot, hon blev också magsjuk. Och Jasmin som var här och hälsade på i söndags blev också sjuk. 

Men något positivt i den här sjukstugan är all tid vi fått tillsammans. Även om Idun många stunder fått underhålla sig själv. Men vi har ritat, tittat på Pippi och sovit middag långa stunder tillsammans. ❤️ Jag har saknat att umgås mer vardagligt med henne. Hon är så rolig och mysig. Sjunger med så fort jag sjunger, tackar för maten och är hjälpsam här hemma. Hjärtat svämmar verkligen över av all kärlek jag känner för henne. 

(null)

Hon har alltid varit sån som håller i handen, smeker en på armen och kramas. 

(null)

Samma dag som vi blev sjuka, på världens finaste höstdag. Visst passar vi fint in i årstiden? 


Imorgon imorgon imorgon

Livet / Permalink / 0
Då kommer hon äntligen hem igen.

Det är mycket som har börjat landa i livet. Jag tror inte jag nämnt det här men jag har ju äntligen tagit över lånet på lägenheten och köpt ut Iduns pappa. Det har varit en ganska seg process av olika skäl och jag har känt mig extremt pressad, stressad och orolig. Den biten är numera på plats och det känns jätteskönt. Jag har varit dålig på att njuta av det, tyvärr. Vilket är synd med tanke på vilken stor seger det är för mig och jag tycker det är väldigt viktigt att fira stort som smått här i livet. 

Men idag när jag var på banken och pratade med min bankman, kom jag på mig själv med en ny känsla i kroppen. En känsla jag inte känt på länge, för att säga kanske inte i hela mitt vuxna liv. En känsla av att saker och ting fallit på plats.

Imorgon återser jag äntligen min älskling igen och som alltid på torsdagkvällen innan gråter jag för att jag släpper på känslorna som jag tryckt bort i veckan. Känslorna av saknad och stundvis av sorg. Saknaden tror jag inte jag kan göra så mycket åt, men sorgen vet jag att jag måste lära mig acceptera. Det går rätt bra att se det positiva med varannan vecka också. Det jag hinner med och det jag kan göra. Men som sagt, jag märker att jag också får pressa bort min undran om hur hon mår, vad hon gör och hur hon har det under min vecka utan henne, för den kollen har jag inte då. Nu är min längtan helt enorm och jag ska strax släcka lampan så att en ny dag kan gry. 

(null)

I veckan blev hon 1,5 år ❤️
Till top