Happy bunnyween!

Bebis, Helger & högtider / bebis, bunny, bunnyween, första tanden, halloween, kanin, kanindräkt, kostym, maskerad, tänder / Permalink / 1
This is bunnyween, this is bunnyween, bunnyween bunnyween.

(null)

(null)

Alltså den här lilla kaninen. Glad halloween allesammans! Visst blir man glad av den här goda lilla sockerbiten. Idun kör kostym redan på sin första halloween efter att hennes pappa köpt dräkten till henne. Jag kanske skulle knacka på hos grannarna och be om godis. Hehehe. 

Igår kände jag att Idun har en tand på gång i nedre käken. Jag blev helt exalterad! Det är så konstigt vad man blir uppspelt för små saker när man blir förälder men det är så spännande. Jag undrar hur hon kommer se ut när hon har tänder liksom. 

(null)

(null)

Sing it out, idag var en bättre dag.

Livet / angelica lagergren, anna mannheimer, bebis, bra dag, ensam mamma, ensamstående, jessica lagergren, mamma, mammaliv, mia skäringer, my chemical romance, sing, skäringerochmannheimer, sol, tvillingarna lagergren, tvillingpodden / Permalink / 1
Tack dagen för att solen lyste och gjorde mig mycket gladare! 

Jag började dagen med att lämna det lilla barnet hos sin mormor. Jag lånade bilen och åkte på ett samtal. Jag har nu gått cirka varannan vecka och jag tror det blivit fem besök kanske. Jag tänkte nog att idag skulle bli sista samtalet på ett tag men det känns så skönt att prata med utomstående så nu ska jag tillbaka om tre veckor igen. Vi pratar om föräldraskapet, samarbete, framtiden, rädslor och kloka insikter. Idag sa jag "ja, jag hör ju själv. Jag är klok som en bok. Hehe." Och båda (idag pratade jag med två kvinnor) sa instämmande att "ja, men du ÄR ju det." Den ena lade till "Det är tydligt att det är en klok och stark kvinna som sitter framför oss!" Och jag blir så himla glad över att höra det. Jag känner mig stolt över mig själv. 

På vägen hem kom låten Sing med My Chemical Romance på och jag började vråla med på hög volym. Det måste sett svinroligt ut att möta mig på vägen men jag brydde mig inte! Och det kanske såg lite töntigt ut när jag åkte på en 30-väg vråååålandes " Cleaned-up corporation progress, dying in the process.." och det blinkar på en skylt framför att jag ska sänka farten. Ooops. Åkte visst 32 km/h. Vilken bad ass jag är! Jag åkte ju inte någon motorväg eller något utan den högsta hastigheten var 60 km/h på vägen. Det var inte häftigare än så, men det var väldigt befriande. 

Jag tror jag är inne i en period där jag känner väldigt mycket. För lika mycket som jag känner det lite jobbiga så känner jag också så mycket glädje. Det pendlar ju som ni hör, men jag har väldigt nära till skratt också. Dels är det väl tröttheten men också att jag är bättre på att känna och uppskatta glädje nu än tidigare. 

Två poddar jag lyssnar på som gör att jag till och med skrattar högt på promenader är Skäringer och Mannheimer samt Tvillingpodden. Alltså, Mia Skäringer och Anna Mannheimer är fruktansvärt roliga och det är så rått och ärligt. Jag tycker även Tvillingpodden får mig att känna extremt mycket igenkänningsfaktor. Alltså, extremt mycket! Särskilt med Angelica då hon gått och går igenom liknande faser som jag på flera sätt i livet. I can relate! Big time! Och det är SÅ fantastiskt! Jag skrattar och gråter med tvillingarna Lagergren. Jag känner mig ibland som en kompis när jag lyssnar på dem, eller kanske till och med som en syster. Vilket är märkligt men kul. Jag hittade till dem för bara några veckor sedan och jag sträcklyssnar på deras podd. Tips till er som letar efter bra poddar! 

(null)

Skål och tack för idag! (Lite bubbel hade inte suttit fel alltså...) 

Drömmer om framtiden...

Bebis, Drömmar och mål, Familj & vänner, I huvudet på Elin / baby, bebis, drömmar, drömmer, ensam mamma, ensamstående, framtiden, idun, kärlek, livet, mamma, saknad, sorg, stabilitet, stark, vilja, önskar / Permalink / 4
... och önskar mig stabilitet och kärlek. Ikväll har jag känt mig utmattad. Trött i själen och i knoppen. Jag har suttit med mitt cv, hängt tvätt, diskat och fixat något att äta. Lilla I har varit med sin pappa och det har känts riktigt tomt här hemma. Tomt i hjärtat också. 

Hela sommaren har jag tuffat på, kämpat igenom och tänkt så positivt jag bara kan. Och nu när jag suttit med mitt cv och verkligheten bortom bebisbubblan närmar sig blir jag nedstämd. Den här tiden kommer aldrig igen. Snart är den förbi och på ett sätt känns det skönt att tiden går och att jag klarar det här. Men på ett annat sätt känns det så tråkigt att jag fått kämpa med att njuta av livet fullt ut den här tiden med min lilla bebis. Det har inte varit svårt att njuta av Idun, verkligen inte, men det har varit jobbigt att "njuta ensam" eller hur jag ska säga. 

Jag har njutit i sommar och i höst så mycket som bara möjligt. Kanske till och med mer än jag kunnat ana. Men jag har också gått igenom, och gör väl fortfarande på sätt och vis, bland det svåraste jag någonsin erfarit. Vilket ju gjort att allt det här vackra och fantastiska med mitt lilla barn också har gjort så himla ont. Det ilar i hjärtat när jag ser tillbaka på allt jag har förlorat. Allt som inte blev. Och jag kämpar verkligen stenhårt med att inte tänka så. Det tjänar ingenting till. Om jag inte kan påverka det måste jag släppa det. 

Jag har verkligen upptäck nya sidor av mig själv sedan jag blev mamma och bland annat ett nytt, lättare sätt att se på livet på något vis. Eller så har det varit någon överlevnadsinstinkt. Jag vet inte. Men jag tycker verkligen jag haft en bra förmåga att tänka positivt genom allt. Och jag vill verkligen kunna släppa ut tårar och smärta när det väl kommer. Jag vill inte trycka undan. Jag har gjort det förr och fått panikångestattacker. Jag vill inte ha det igen. Jag vill andas. Gråta. Skratta. Sörja. Känna. Här och nu. Även det svåra. Jag vill vara mottaglig för lycka och det tror jag bara jag kan om jag låter mig känna hela tiden. The good, the bad, the happy, the sad. 

(null)

"Nästa år är vi tre som julpyntar här hemma." 
Så blev det inte, utan vi är fortfarande två här hemma. Eller ska jag säga en och en halv. Det är några "första" att gå igenom. Första julen är en av dem. Idag är det på dagen ett halvår sedan som jag blev ensam och ikväll känns det extra mycket och jag låter tårarna rinna. Det är skönt. Befriande till och med. 

Jag hänger mig kvar i känslan av att det kommer bli bra. Eller det är bra! Redan nu på många sätt. Men att det kommer bli ännu bättre. Stabiliteten kommer. Eller hur?



Till top