Drömmer om framtiden...

Bebis, Drömmar och mål, Familj & vänner, I huvudet på Elin / baby, bebis, drömmar, drömmer, ensam mamma, ensamstående, framtiden, idun, kärlek, livet, mamma, saknad, sorg, stabilitet, stark, vilja, önskar / Permalink / 4
... och önskar mig stabilitet och kärlek. Ikväll har jag känt mig utmattad. Trött i själen och i knoppen. Jag har suttit med mitt cv, hängt tvätt, diskat och fixat något att äta. Lilla I har varit med sin pappa och det har känts riktigt tomt här hemma. Tomt i hjärtat också. 

Hela sommaren har jag tuffat på, kämpat igenom och tänkt så positivt jag bara kan. Och nu när jag suttit med mitt cv och verkligheten bortom bebisbubblan närmar sig blir jag nedstämd. Den här tiden kommer aldrig igen. Snart är den förbi och på ett sätt känns det skönt att tiden går och att jag klarar det här. Men på ett annat sätt känns det så tråkigt att jag fått kämpa med att njuta av livet fullt ut den här tiden med min lilla bebis. Det har inte varit svårt att njuta av Idun, verkligen inte, men det har varit jobbigt att "njuta ensam" eller hur jag ska säga. 

Jag har njutit i sommar och i höst så mycket som bara möjligt. Kanske till och med mer än jag kunnat ana. Men jag har också gått igenom, och gör väl fortfarande på sätt och vis, bland det svåraste jag någonsin erfarit. Vilket ju gjort att allt det här vackra och fantastiska med mitt lilla barn också har gjort så himla ont. Det ilar i hjärtat när jag ser tillbaka på allt jag har förlorat. Allt som inte blev. Och jag kämpar verkligen stenhårt med att inte tänka så. Det tjänar ingenting till. Om jag inte kan påverka det måste jag släppa det. 

Jag har verkligen upptäck nya sidor av mig själv sedan jag blev mamma och bland annat ett nytt, lättare sätt att se på livet på något vis. Eller så har det varit någon överlevnadsinstinkt. Jag vet inte. Men jag tycker verkligen jag haft en bra förmåga att tänka positivt genom allt. Och jag vill verkligen kunna släppa ut tårar och smärta när det väl kommer. Jag vill inte trycka undan. Jag har gjort det förr och fått panikångestattacker. Jag vill inte ha det igen. Jag vill andas. Gråta. Skratta. Sörja. Känna. Här och nu. Även det svåra. Jag vill vara mottaglig för lycka och det tror jag bara jag kan om jag låter mig känna hela tiden. The good, the bad, the happy, the sad. 

(null)

"Nästa år är vi tre som julpyntar här hemma." 
Så blev det inte, utan vi är fortfarande två här hemma. Eller ska jag säga en och en halv. Det är några "första" att gå igenom. Första julen är en av dem. Idag är det på dagen ett halvår sedan som jag blev ensam och ikväll känns det extra mycket och jag låter tårarna rinna. Det är skönt. Befriande till och med. 

Jag hänger mig kvar i känslan av att det kommer bli bra. Eller det är bra! Redan nu på många sätt. Men att det kommer bli ännu bättre. Stabiliteten kommer. Eller hur?



#1 - - Stina:

Kram vännen min ❤️

Svar: Tack! ❤️ Hoppas resan är super!
Elin Engdahl

#2 - - Stina:

Kram vännen min ❤️

#3 - - Mylle:

<3 blir verkligen berörd av ditt inlägg :( kan inte ens förstå vad du går igenom men jag är verkligen imponerad över hur du hanterar det. Tusen kramar till dig och lilla I.

Svar: Tack kära du, det värmer ❤️
Elin Engdahl

#4 - -

❤️❤️

Svar: ❤️
Elin Engdahl

Liknande inlägg

Till top