Thinking out loud

Hon grät och klättrade runt om vartannat. Jag visste inte riktigt vad febern kom av men jag tänkte att det kanske är en vanlig förkylning. Jag tog tempen på henne och hon hade då 39,5. När hon grät, grät hon alldeles lågmält och tyst vilket jag inte varit med om tidigare. Det var alldeles litet och pluttigt men jätteledset och nästan förtvivlat. Jag försökte göra det så bekvämt för henne som möjligt. Drog fingrarna genom hennes hår och klappade henne. Tog av henne pyjamasen för att lufta. Det var en omtumlande natt och på morgonen när Idun vaknade hördes det på rösten att hon var hes. 

Det är så tugnt sådana här nätter och jag känner mig så maktlös när jag märker hur ont hon har. Jag vill bara ta smärtan från henne så att hon slipper. Vätska, kärlek och omtanke är det jag kan ge henne. 

En suddig bild på lilla skruttiplutten. Så fort jag gått iväg idag har hon lagt sig platt på golvet och gråtit ner i backen som att jorden gått under. Alleles hes, tyst och ynklig. Mitt lilla barn. Vid ett tillfälle idag hade hon tappat rösten nästan helt, men från och till har hon ändå varit pigg. Vi var på förmiddagspromenad med Astrid och Lisa och det var nog skönt att få sova i den friska luften.

Det är sista veckan hemma nu men min lilla raring och det är verkligen ångestfyllt och spännande på samma gång. Tiden har gått så fort nu på sistone och en era går mot sitt slut. Jag kommer sakna Idun så himla mycket och den här tiden kommer inte igen men vi har mycket att se fram emot tillsammans. Hoppas så att det blir bra!