Noll noll femtio

Bebis, Bf 2017 / bebis, epidural, ett är, föda, föda barn, födelsedag, förlossning, gravid, gunga, idun, mamma, snabb förlossning, öppningsskede / Permalink / 3
Vi tog hissen ner till kulverten. I korridoren började jag känna en enorm smärta. Så stark att tårarna sprutade. Skulle jag gå ut och gå nu? Nej, det gick inte. Vi åkte tillbaka upp.

"Men du är inte igång, så vi kommer inte kolla hur öppen du är" fick jag höra när jag berättade om smärtan samtidigt som jag grät. "Har du sammandragningar?" frågade de igen. Jag gav fortfarande samma svar. Att "hur vet jag om jag har det?" De sa att jag antingen kunde åka hem några timmar tills jag var igång eller ta en dusch. Jag fick inte bada eftersom vattnet hade gått. Jag kände bara i hela min kropp att jag aldrig skulle klara av att åka hem så ont som jag hade. Om jag skulle gå upp för trappan till lägenheten skulle det förmodligen kännas som att bestiga Mount Everest. Jag ville ha något mot smärtan och fick prova lustgasen. Det blev min bästis sen. 

Jag fick stanna kvar för de hade ändå ingen annan inne just den kvällen. Klockan var närmare åtta när smärtan var total och de bestämde sig för att undersöka hur öppen jag var. Det visade sig att jag öppnats fem centimeter!! Alltså, tur att jag inte åkte hem. Det var förmodligen därför jag hade så ont, för jag öppnades så snabbt. Det kändes som en enda lång kramp i kroppen. De tillkallade läkare för att sätta epidural. I och med min smärta hade jag lite svårt att vara behjälplig och de satte in den i ett kärl så det började blöda. Andra försöket sattes den rätt. Sen är frågan hur mycket den hjälpte. Efter insättningen var jag nämligen helt öppen. Tänk vad fort öppningsskedet gick. Jag var inte alls beredd på det. Min kropp skötte det mesta åt mig och mentalt var jag nog inte helt förberedd. Inte beredd att jag skulle föda just idag. Inte beredd på hur fort det skulle gå. Inte förberedd på smärtan. Jag upplevde inte att jag förstod vad som hände, vad jag höll på med. Jag följde kroppen men blev nog lite chockad över hur den bara körde på utan att "jag" bestämde. 

Jag upplevde heller inte att någon pratade med mig om vad som hände eller sa att "det här är helt normalt och du gör alldeles rätt." I efterhand frågade jag varför ingen sa vad jag höll på med men då sa de att jag gjorde helt rätt. Att jag skötte mig själv. Krystade när jag skulle krysta tillexempel. Vilket är rätt coolt egentligen. Jag följde vara kroppens signaler och det blev ju jättebra. Det tog totalt fem timmar och klockan 00:50 på måndagen kom hon äntligen ut. En ganska snabb förlossning med ganska lite komplikationer. Ändå var min första kommentar efteråt att "det här gick ju inget bra." Haha! Vem är så hård mot sig själv liksom. Men i efterhand är jag jättestolt över mig själv! Jag klarade det! Jag har burit och fött ett barn. Det är helt fantastiskt! 

När jag först såg henne, min lilla dotter, tänkte jag herrejävlar! Det där är ju jag! Jag tyckte att hon var så lik mig när jag var bebis. 

(null)

Jag och Idun. 

(null)

(null)

(null)

Mina första bilder på lillskrutten. Så himla fin! 

Tänk att idag har jag en liten ettåring här hemma! 

(null)

Vi har varit med Lisa och Astrid och fikat och gungat idag. Idun älskade att gunga, det var roligt! 

Hipp hurra för Idun idag! 
#1 - - Hanna:

Grattis till lilla Idun! <3

Svar: Tack så mycket! 🌸🎂
Elin Engdahl

#2 - - T:

Ja hurra för Idun!!! ♥️

Svar: ❤️🧡❤️🧡
Elin Engdahl

#3 - - Anonym:

Så bra skrivet av dig ...en av mina duktiga barn..Stolt mamma ❤❤❤❤

Svar: ❤️❤️❤️❤️
Elin Engdahl

Liknande inlägg

Till top