Att vara otillräcklig

Allmänt, I huvudet på Elin, Livet / Permalink / 1
Det är oundvikligt. Att vara otillräcklig som förälder. Eller som människa över huvud taget.

När jag skriver det här rullar tårarna ner på mina kinder. Jag känner inte sinnesro och frid i själen. Ibland känns det som att vad jag än gör så gör jag fel. Jag försöker vara ur vägen och jag försöker jobba snabbare. Så fort jag rättar in mig och följer med kommer det något nytt där allt är mitt fel eller något jag gör eller inte gör är fel. 

Jag är så oerhört trött och utmattad. Det har varit ett slitsamt år med enormt mycket stress. Ibland har jag känt som att jag är på kanten till att falla ihop och inte resa mig igen. Bara ligga i en hög som en trasig klump. Men sen påminner jag mig om att det är inte jag. Jag är inte den som ger upp. Jag måste fortsätta orka. För Iduns skull. För min skull. 

I fredags när vi sa hej då ville hon inte släppa mig. Hon höll krampaktigt fast mig med sina små händer och grät. Jag som brukar hålla mig från att gråta insåg då att jag inte får krama henne senare under dagen eftersom det var byte till pappavecka efter förskolan. Då kunde jag inte hålla tillbaka utan började också gråta. En hel vecka utan min fina unge. Fan också! 

Jag är otillräcklig som mamma. Jag är otillräcklig som människa. Jag tror det är fel att tänka "sen när det här är löst, då kommer det bli så mycket bättre" utan jag tror verkligen på att försöka hitta lycka i kaoset. Att veta med sig att livet är tufft och kommer fortsätta vara det från och till. Även fast jag är otillräcklig måste jag uppskatta och njuta av de bra stunderna. Det som är svårt är att alltid ha en touch av ångest som ligger latent och kan triggas närsom under dagen. Då blir det som att när man är lycklig, smyger den lilla ångestdjävulen och bara "vänta nu, är du lycklig? Då ska jag påminna dig om att du har olösta bekymmer i ditt liv, hahaha." Det är väl så med livet antar jag. Det är en jävla balansgång.

Efter en ledsen morgon i fredags där jag grät ut på vägen till jobbet och på jobbet (jag kunde inte hålla tillbaka så jag grät när jag cyklade och då syntes ju det på jobbet att jag gråtit så då grät jag lite till) fick jag världens bästa uppbackning av kollegorna. Med nästan hela styrkan sjuka eller lediga skulle det bli en fullspäckad dag. Vi köttade på hela dagen och två av mina kollegor åkte och köpte massa snacks till mig och ställde på mitt skrivbord. Så himla rart ändå att mitt i allt livskaos kommer världens bästa jobb och piggar upp. Vilket dream team! 

Så. Jag är otillräcklig, jag vet. Men jag gör mitt bästa och jag är inte mer än människa. Det är inte du heller. Men du gör också ditt bästa, eller hur? 

(null)

Ps. Jag var hos frissan i lördags och känner mig fräsch i barret. Ds. 


Hon har börjat förskolan

Bebis, Familj & vänner / barn, bebis, flicka, fyra månader, förskolan, mamma, mammaliv, tjej / Permalink / 1
Min lilla tjej har börjat på föris. För mig har det inte gått så fort på ett sätt, men ändå är hon så stor och en egen liten person nu på ett helt annat sätt än tidigare, och på det viset har det bara sagt swish. 

Det tar andan ur en när man inser hur fort tiden faktiskt går och hur man kan se tidens gång på ett helt annat sätt med en liten mätstock i livet. För det händer inte så mycket med en själv, rent utseendemässigt på ett år. Det vi vet är att veckorna, livet, jobbet - det liksom flyter ihop och vi vet att tiden går så jäkla fort. Vi kan se på en bild för fem år sedan att det är skillnad från den spegelbild man har framför sig idag. Men vi märker inte hur vi utvecklas på samma sätt. Vi kan inte se det tydligt på oss. Vi kan känna oss annorlunda och vi kan ha vuxit enormt inombords. Men ett litet barn växer och utvecklas synligt både på det yttre och det inre. Tiden märks och tiden syns. Och nu är hon så stor att hon börjat på förskolan. För ett år sedan var hon en liten bebis som precis börjat greppa kaninskallran jag höll fram till henne. 

(null)

(null)

Från en liten fyramånadersplutt till en förskoletjej.

(null)

❤️


Though her words are simple and few

Bebis, Familj & vänner / Permalink / 1
Medan många jag känner ikväll är ute och festar på festdagarna, smattrar regnet mot min fönsterbräda och jag nattar min dotter.

Jag känner ro, glädje och frid. Jag tycker det är supertrevligt att träffa nya människor och att socialisera mig, och visst är det extra roligt när det sker något utöver det vanliga i stan. Men nu när jag hör min dotters lugna andning och jag snart ska få vila mina trötta ögon, känns det ändå gudomligt att jag missar nattens bravader. 

Jag är väldigt trött efter en mysig dag på stan med Moa och Idun. Ikväll har det äntligen regnat och lite svalare luft har kommit in i den annars så varma och fuktiga lägenheten. När Idun druckit sin välling är hon alldeles svettig, stackaren. Det har verkligen varit för varmt.

 Hon brukar somna gott när jag sjunger Feed the birds från Mary Poppins och jag älskar den låten. (Dock Elin-style och inte Julie Andrews-style... det hade låtit förskräckligt från mig då tonläget är alldeles för högt.) 

(null)

❤️ Min fina unge! 
Till top