Att vara otillräcklig

Allmänt, I huvudet på Elin, Livet / Permalink / 1
Det är oundvikligt. Att vara otillräcklig som förälder. Eller som människa över huvud taget.

När jag skriver det här rullar tårarna ner på mina kinder. Jag känner inte sinnesro och frid i själen. Ibland känns det som att vad jag än gör så gör jag fel. Jag försöker vara ur vägen och jag försöker jobba snabbare. Så fort jag rättar in mig och följer med kommer det något nytt där allt är mitt fel eller något jag gör eller inte gör är fel. 

Jag är så oerhört trött och utmattad. Det har varit ett slitsamt år med enormt mycket stress. Ibland har jag känt som att jag är på kanten till att falla ihop och inte resa mig igen. Bara ligga i en hög som en trasig klump. Men sen påminner jag mig om att det är inte jag. Jag är inte den som ger upp. Jag måste fortsätta orka. För Iduns skull. För min skull. 

I fredags när vi sa hej då ville hon inte släppa mig. Hon höll krampaktigt fast mig med sina små händer och grät. Jag som brukar hålla mig från att gråta insåg då att jag inte får krama henne senare under dagen eftersom det var byte till pappavecka efter förskolan. Då kunde jag inte hålla tillbaka utan började också gråta. En hel vecka utan min fina unge. Fan också! 

Jag är otillräcklig som mamma. Jag är otillräcklig som människa. Jag tror det är fel att tänka "sen när det här är löst, då kommer det bli så mycket bättre" utan jag tror verkligen på att försöka hitta lycka i kaoset. Att veta med sig att livet är tufft och kommer fortsätta vara det från och till. Även fast jag är otillräcklig måste jag uppskatta och njuta av de bra stunderna. Det som är svårt är att alltid ha en touch av ångest som ligger latent och kan triggas närsom under dagen. Då blir det som att när man är lycklig, smyger den lilla ångestdjävulen och bara "vänta nu, är du lycklig? Då ska jag påminna dig om att du har olösta bekymmer i ditt liv, hahaha." Det är väl så med livet antar jag. Det är en jävla balansgång.

Efter en ledsen morgon i fredags där jag grät ut på vägen till jobbet och på jobbet (jag kunde inte hålla tillbaka så jag grät när jag cyklade och då syntes ju det på jobbet att jag gråtit så då grät jag lite till) fick jag världens bästa uppbackning av kollegorna. Med nästan hela styrkan sjuka eller lediga skulle det bli en fullspäckad dag. Vi köttade på hela dagen och två av mina kollegor åkte och köpte massa snacks till mig och ställde på mitt skrivbord. Så himla rart ändå att mitt i allt livskaos kommer världens bästa jobb och piggar upp. Vilket dream team! 

Så. Jag är otillräcklig, jag vet. Men jag gör mitt bästa och jag är inte mer än människa. Det är inte du heller. Men du gör också ditt bästa, eller hur? 

(null)

Ps. Jag var hos frissan i lördags och känner mig fräsch i barret. Ds. 


#1 - - Malin :

.. jag vet inte vad jag ska säga! 😱
Det känns som att jag själv har skrivit det där. Känner precis samma sak! Otillräcklig.

Jag hoppas att du någonstans i kaoset av vardag hittar glädjen i livet. Kram!

Svar: Tack detsamma! Kram!
Elin Engdahl

Liknande inlägg

Till top