Mitt föräldraskap

Livet, Om mig / ansvar, ansvarstagande, baby, barn, bebis, beslut kring bebis, ensamstående förälder, ensamstående mamma, förälder, föräldraskap, mamma, mitt föräldraskap / Permalink / 4
Ibland känner jag mig så oerhört ensam i mitt föräldraskap.

För det är just det, mitt föräldraskap. Jag känner mig ensam i att vara förälder till Idun. Jag känner mig ensam i att planera för henne och hennes framtid. Att resonera själv i vad som är bäst för henne och vad hon behöver. Självklart bollar jag med mina vänner, med min familj. Men att inte bolla med en lika ansvarstagande förälder, det känns så svårt ibland. Hittills har det ändå blivit bra, jag är stolt över mig själv och över Idun och alla faser och nya utmaningar som vi manövrerat tillsammans. Jag vet att det går. Men just när vi genomgår något nytt och precis innan jag tagit beslut om något rörande uppfostran, hur jag ska agera vid sjukdom, avvänja eller tillföra något och när jag inte vet helt hundra och måste bestämma själv. Då känner jag mig så ensam i det här föräldraskapet. 

För några månader sen blev jag riktigt ledsen. Idun satt som fastklistrad på mig då hon var i separationsfasen och jag försökte laga mat. Jag var hungrig och hade knappt ätit på hela dagen. Jag hackade nånting, avbröt för att lyfta upp Idun som bara grät, tröstade henne en stund, satte ner henne igen och fortsatte. Avbröt för att ge henne ett kex och sätta henne i sin stol. Fortsatte med maten, gav Idun nånting att leka med. Tog upp henne igen. Kramade henne. Satte ner henne och fortsatte. Hon ville bara vara på mig och jag försökte även med bärsele men den var i vägen för matlagningen. Ja, ni förstår. Jag märkte att hon blev nöjd en längre stund, kanske fem minuter, om jag satte mig och lekte med henne en stund eller om jag kramade henne några minuter. Det "köpte mig tid" för att hinna komma längre med maten för varje gång. Det är otroligt utmattande ibland att ständigt analysera hur och vad jag ska göra i sådana lägen istället för att ha någon att byta med eller som hjälper till. Helt utmattad satte jag mig för hundrade gången med henne på golvet. Hon kröp upp i min famn och kramade mig. Jag smälte totalt. Så himla mysigt och gosigt att få den stunden med min bebis. Mitt älskade lilla barn. Hon ville ju bara vara nära. Så vi satt där på golvet och kramades. Jag började sjunga på en låt och gungade henne fram och tillbaka och hon började skratta åt mig och pilla mig i ansiktet. Då fick jag syn på oss och vår spegelbild i ugnsluckan framför. Jag bröt ihop. Vi var så oerhört fina där vi satt tillsammans och skrattade och busade. Jag önskade att någon kunde se oss där och då. Så jag grät. Tårarna rann ner för kinden och jag tänkte "det här minnet kommer bara finnas hos mig, precis som de allra flesta minnen Iduns första år. Det finns ingen annan här som uppskattar den här synen av oss två tillsammans." Det fanns ingen där som tittade på oss och tänkte "min fina familj." Och mitt hjärta gick itu för en stund.

Det minnet kommer jag alltid bära med mig. Jag ser tillbaka på det här senaste året och inser att jag och Idun, vi har klarat det. Vi fixade det och fortsätter att göra det varje dag. Jag känner mig så oerhört stark i mig själv nu. Jag känner som att jag har lärt känna mig själv på ett djupare plan och jag vet att jag klarar allt. Så när jag känner mig ensam i föräldraskapet ska jag komma ihåg det. Jag klarar det här. Det kommer alltid att finnas ett ärr men det är inte längre ett öppet sår.

(null)




#1 - - Stina:

❤️

Svar: ❤️
Elin Engdahl

#2 - - mylle:

<3 så himla sorgligt men vet att du och Idun kommer fortsätta klara det lika fantastiskt bra som ni har gjort hittills <3

Svar: Tack fina du! ❤️
Elin Engdahl

#3 - -

Kramar er båda 💖💟

Svar: ❤️
Elin Engdahl

#4 - - Anonym:

Ni är bästa teamet. Men jag kan tänka mig att det också är väldigt tomt.. Styrka till dig! /Madde

Svar: Tack så mycket!
Elin Engdahl

Liknande inlägg

Till top