Starkare än någonsin

I huvudet på Elin / barn, bebis, ensam, ensam mamma, ensamstående, jobb, jobbet, kollegor, mamma, singel, självförtroende, självkänsla, starkare, starkare nu / Permalink / 0
Jag har just nu bättre grundstyrka än någonsin. Jag har uthärdat och gått igenom sådana prövningar och nu står jag på andra sidan och känner att jävlar vad stark jag är. 

Livet dippar fortfarande och det kommer nya påfrestningar och utmaningar. Men återhämtningen går fortare. Jag ställer mig upp snabbare och jag minns mitt egna värde igen. Jag håller på att acceptera hur livet ser ut och jag lever med det. Gör det bästa av det.

Tack vare mig själv och mitt enorma skyddsnät runtom mig är jag starkare inne i min kärna. Jag känner det i kroppen och i själen. Jag har ett otroligt skyddsnät alltså. Från familj, vänner och bekanta till kollegor och chefer som peppar och stöttar. 

Mitt jobb alltså, jag älskar det så himla mycket. Det är så roligt att komma till jobbet. Det är roliga arbetsuppgifter och mina kollegor är så grymma. Vilket team vi är! Vi skrattar varje dag och har så sjukt rolig jargong. När vi haft kunder på plats frågar de om de kan få börja jobba hos oss för de ser hur roligt vi har. Det är så stärkande för mig att vara där. 

Usch jag skriver som en kratta idag men jag är glad, det är bara det jag vill säga.

(null)

Förra helgen, på Råbygalan (😂) med Maria och Anna. Sån himla härlig kväll! Maria håller på och lär mig spela gitarr för övrigt. I veckan hade vi lektion nummer två och det går riktigt bra. Idag har jag spelat gitarr för Idun som så glatt sjunger med. Krokodilen i bilen blev det.

❤️
Puss! 

Jag är inte rädd

Drömmar och mål / ensam, ensam mamma, ensam mamma söker, ensamhet, ensamstående, ensamstående mamma, känslor, kärlek, mamma, rädsla, rädslor, singel, stark / Permalink / 3
Jag är inte rädd att vara ensam.

Jag är oerhört glad och stolt över det. Sedan jag blev lämnad har jag haft ETT fokus. Och det är Idun. Hon är det enda som betyder något i slutänden. Ja, jag blev enormt sviken och för att överleva det fick jag tänka på vad som betydde något i längden. Mitt liv med Idun. Igår när jag skulle sova väcktes gamla känslor i mig. Jag mindes hur jag hade känt mig innan Idun föddes. Trygg. Älskad. Som att jag hade en livskamrat. Jag kände hur tårarna brände på mina kinder. Jag grät över hur skrämmande det kändes att ha trott en sak, för att sedan uppleva en annan sanning. Att gå från att veta och känna i hela ens väsen hur oerhört tur jag hade som fick uppleva känslan att ha allt, till att stå där skör och övergiven när jag precis gjort det största man kan göra här i livet, att föda fram ett barn. 

Men fokuset den där aprildagen och kommande månaderna skiftade snabbt till att fokusera på att vara mamma till Idun. Att påminna mig själv om det enda som betyder något och jag inser att jag är inte rädd att vara ensam och jag är så glad för det. Många är rädda för det och det driver dem till att hitta en ny partner innan de ens skiljt sig. Jag tvivlar inte en sekund på att om jag ville vara med någon bara för att vara med någon så hade jag varit det. Det är inte så svårt. Men jag vill inte det. Jag är hellre ensam än att rusa in i något bara för rädslan att vara själv. 

Jag har inte bråttom, jag vet att när det blir, blir det på riktigt! 

Ni ska veta att jag längtar efter kärlek så oerhört mycket och jag drömmer fortfarande om att en dag få gifta mig med mannen i mitt liv. Det känns fint att det som driver mig i det är baserat på längtan efter äkta kärlek och inte rädslan för att vara ensam ❤️

(null)


Tillsammans ❤️

Familj & vänner, Livet / Permalink / 1
"Det går magsjuka på förskolan" berättade förskolepersonalen i fredags när mina föräldrar hämtade Idun. Egentligen borde de meddela sådant till oss föräldrar, för jag hade ingen aning och om jag vetat hade inte mina föräldrar fått hämta. 

Särskilt inte eftersom de åkte på semester i söndags.

De hämtade henne och hennes kusiner Elias och Vide för en mysig dag tillsammans. I söndags kväll insjuknade jag. Magsjuka var det. Jag bävade för att Idun skulle bli magsjuk också. Att själv vara magsjuk och ta hand om en liten som också är magsjuk är så fruktansvärt omänskligt. Illamåendet, magontet, värken i kroppen. Fy tusan. 

Idun har haft feber och hosta, men tack och lov slapp hon magsjukan. Sist hon hade magsjuka hade jag feber men slapp magsjukan. Så himla tur i oturen för det var tillräckligt jobbigt som det var. Mormor som åkt på semester till Grekland däremot, hon blev också magsjuk. Och Jasmin som var här och hälsade på i söndags blev också sjuk. 

Men något positivt i den här sjukstugan är all tid vi fått tillsammans. Även om Idun många stunder fått underhålla sig själv. Men vi har ritat, tittat på Pippi och sovit middag långa stunder tillsammans. ❤️ Jag har saknat att umgås mer vardagligt med henne. Hon är så rolig och mysig. Sjunger med så fort jag sjunger, tackar för maten och är hjälpsam här hemma. Hjärtat svämmar verkligen över av all kärlek jag känner för henne. 

(null)

Hon har alltid varit sån som håller i handen, smeker en på armen och kramas. 

(null)

Samma dag som vi blev sjuka, på världens finaste höstdag. Visst passar vi fint in i årstiden? 


Till top