Noll noll femtio

Bebis, Bf 2017 / bebis, epidural, ett är, föda, föda barn, födelsedag, förlossning, gravid, gunga, idun, mamma, snabb förlossning, öppningsskede / Permalink / 3
Vi tog hissen ner till kulverten. I korridoren började jag känna en enorm smärta. Så stark att tårarna sprutade. Skulle jag gå ut och gå nu? Nej, det gick inte. Vi åkte tillbaka upp.

"Men du är inte igång, så vi kommer inte kolla hur öppen du är" fick jag höra när jag berättade om smärtan samtidigt som jag grät. "Har du sammandragningar?" frågade de igen. Jag gav fortfarande samma svar. Att "hur vet jag om jag har det?" De sa att jag antingen kunde åka hem några timmar tills jag var igång eller ta en dusch. Jag fick inte bada eftersom vattnet hade gått. Jag kände bara i hela min kropp att jag aldrig skulle klara av att åka hem så ont som jag hade. Om jag skulle gå upp för trappan till lägenheten skulle det förmodligen kännas som att bestiga Mount Everest. Jag ville ha något mot smärtan och fick prova lustgasen. Det blev min bästis sen. 

Jag fick stanna kvar för de hade ändå ingen annan inne just den kvällen. Klockan var närmare åtta när smärtan var total och de bestämde sig för att undersöka hur öppen jag var. Det visade sig att jag öppnats fem centimeter!! Alltså, tur att jag inte åkte hem. Det var förmodligen därför jag hade så ont, för jag öppnades så snabbt. Det kändes som en enda lång kramp i kroppen. De tillkallade läkare för att sätta epidural. I och med min smärta hade jag lite svårt att vara behjälplig och de satte in den i ett kärl så det började blöda. Andra försöket sattes den rätt. Sen är frågan hur mycket den hjälpte. Efter insättningen var jag nämligen helt öppen. Tänk vad fort öppningsskedet gick. Jag var inte alls beredd på det. Min kropp skötte det mesta åt mig och mentalt var jag nog inte helt förberedd. Inte beredd att jag skulle föda just idag. Inte beredd på hur fort det skulle gå. Inte förberedd på smärtan. Jag upplevde inte att jag förstod vad som hände, vad jag höll på med. Jag följde kroppen men blev nog lite chockad över hur den bara körde på utan att "jag" bestämde. 

Jag upplevde heller inte att någon pratade med mig om vad som hände eller sa att "det här är helt normalt och du gör alldeles rätt." I efterhand frågade jag varför ingen sa vad jag höll på med men då sa de att jag gjorde helt rätt. Att jag skötte mig själv. Krystade när jag skulle krysta tillexempel. Vilket är rätt coolt egentligen. Jag följde vara kroppens signaler och det blev ju jättebra. Det tog totalt fem timmar och klockan 00:50 på måndagen kom hon äntligen ut. En ganska snabb förlossning med ganska lite komplikationer. Ändå var min första kommentar efteråt att "det här gick ju inget bra." Haha! Vem är så hård mot sig själv liksom. Men i efterhand är jag jättestolt över mig själv! Jag klarade det! Jag har burit och fött ett barn. Det är helt fantastiskt! 

När jag först såg henne, min lilla dotter, tänkte jag herrejävlar! Det där är ju jag! Jag tyckte att hon var så lik mig när jag var bebis. 

(null)

Jag och Idun. 

(null)

(null)

(null)

Mina första bilder på lillskrutten. Så himla fin! 

Tänk att idag har jag en liten ettåring här hemma! 

(null)

Vi har varit med Lisa och Astrid och fikat och gungat idag. Idun älskade att gunga, det var roligt! 

Hipp hurra för Idun idag! 

Vattnet gick

Bebis, Bf 2017 / bb, bebis, bebis, dags att föda, föda barn, förlossning, gravid, graviditet, vattnet gick, vattnet går / Permalink / 0
För ett år sen befann vi oss på ett födelsedagskalas i Linköping. Vi packade med bb-väskan utifall. Egentligen trodde jag inte att vi skulle få användning för den än eftersom vår barnmorska beräknat bebisens ankomst till min födelsedag 29 april. 

Jag hade gjort en egen beräkning och trodde att 16 eller 17 april skulle bli vårt datum. Jag tror min uträkning var närmast men barnmorskan gick på bebisens storlek vid ultraljudet. Jag kände mig så färdig med graviditeten i vilket fall så när vattnet gick på kalaset kände jag både "yes" och "oh my god".      

Klockan var närmare tre på eftermiddagen. Jag satt på golvet och pratade med min dåvarande svärfamilj och skulle resa på mig. När jag lyckats ställa mig på knäna, som den val jag kände mig som, kände jag något varmt som rann längs med insidan av låren. Mitt i ansträngningen, när jag tog i. Det kändes som att kissa på sig ungefär. Förvånad och något chockad utbrister jag "nämen gud, det rann till". Och jag tog längs legginsen och kände att det var blött. Jag stod kvar på knä och fick en handduk. Jag var alldeles skakig. Magnus ringde in till förlossningen i Nyköping och frågade hur vi skulle göra nu om vi skulle åka in till Linköping eller om vi skulle ta oss till Nyköping. Eftersom jag inte kände några värkar så fick vi tid att komma in till Nyköping kl 18. 

Det var en märklig känsla att veta att vi inom de närmsta dygnen i alla fall skulle få träffa vår lilla bebis. Vi visste ju inte hur lång tid det skulle ta. Vi packade ihop och åkte hem först så jag kunde byta om. Jag satt på en handduk under resan hem. Vi kom in till 18 som bestämt och jag kopplades upp för att se hur allt på bebisen lät och verkade. Det verkade fint och de undrade om jag hade sammandragningar. "Hur känns det?" undrade jag. "Då har du inte det för det skulle du veta" fick jag till svar. Sen sa de till mig att det förmodligen skulle dröja något dygn innan bebisen skulle komma eftersom att jag "inte var igång än" och förstföderskor öppnas normalt en centimeter per timme när det drar igång. De ville inte undersöka mig hur öppen jag var på grund av infektionsrisk. Vi fick rådet att åka ner till kulverten och gå ut på en promenad upp för backen utanför. Vi kom inte så långt...

To be continued imorgon. 

(null)

På kalaset. Ready to pop! Men det visste vi ju inte när bilden togs. 


Dimmiga dar

Bebis, Bf 2017, Familj & vänner / baby, baby shower, babyshower, bebis, dar, dimmiga, glädje, kvalet, lycka, minnen, minnet, shower, sorg, valet, ångest / Permalink / 1
Vilken kuslig och dimmig kväll vi har här i området.

Och jag har beslut att fatta gällande jobb och slits mellan å ena sidan och å andra sidan. Men på något sätt ska det lösa sig, det gör det alltid. Jag får bara hålla tummarna att universum har sin plan för mig och att allt kommer lösa sig på bästa möjliga sätt. 

Ikväll blir det tidigt i säng då det har varit en slitsam dag. Stackars Idun har hosta och verkar lite hängig. 

(null)

Idag är det ett år sedan som jag blev totalt överraskad av vännerna och jordens finaste baby shower. När jag först såg påminnelsen på facebook imorse fick jag en våg av ångest genom kroppen. Det är ett så extremt fint minne, men det finns liksom som ett täcke av sorg som ligger och tynger över hela graviditeten och även över det här vackra minnet. Jag önskar att jag kunde särskilja mina fina minnen av graviditeten, baby showern och förlossningen från det som inte blev och det som hände sedan. Men tyvärr har en skugga kastats över på något sätt. Ja, även över de finaste av minnen och det hugger i bröstet när jag tänker på det. Det ska inte få vara så! 

Min lilla bebis första år i livet kommer alltid präglas av sorgen och hur oerhört tufft det varit och fortfarande är ibland. Jag ser tillbaka och kommer ihåg många delar med glädje och jag hoppas att jag, med tid, kommer kunna tänka tillbaka på allt fint utan att det gör ont. Att jag kan särskilja det jag blivit utsatt för och alla lyckliga minnen med vänner, familj och min lilla bebis. Det har blivit att jag ifrågasatt min lycka som jag kände innan allt hände. Var det inte på riktigt? 

Även om jag vet att det för mig var väldigt äkta. Men det är väl det jag får försöka komma ihåg. Att för mig var allt äkta och vackert och baby showern med mina älskade vänner var i allra högsta grad äkta! Det ska inte få överskuggas! Det får det bara inte. Jag måste jobba på det. Det var i alla fall mitt livs största överraskning och det var så fint att hela jag skakade av glädje! 

Till top