1000-bitars pussel

I huvudet på Elin, Livet / att göra, ensamstående, jobb, kärlek, livet, livspusslet, mamma, måsten, pussel, pusslet, vardag, vardagspusslet / Permalink / 0
Finns det något tråkigare än att höra (och säga själv för den delen) "det är så svårt att få ihop vardagspusslet"? 

Men det är sant. Hur kunde vi människor göra det så svårt för oss i en värld där allt ska vara enkelt? Med allting som vi ska ha, hinna och känna, carpe diem och vara i nuet, resa, jobba, ha familj, träffa vänner. Träffa kärlek. Byta bank, skaffa aktier, spara, tänka på pensionen, tänka på miljön, panta och sortera. Laga nyttigt, träna, leka med barnen, ha egentid. Listan kan bli längre. Mycket längre. Allt ska hinnas med så visst är det inte konstigt att något faller ur och inte prioriteras? Det måste det ju för med endast 24 timmar på ett dygn där du helst vill "hinna med åtta timmars sömn" också för att annars är du "inte människa" är det omöjligt att hinna allt. Plus att jobbet tar upp åtta av dem 24 timmarna också. 8+8= 16. 24-16=8. Så på åtta timmar till ska man alltså hinna allt annat.

"Jag har slarvat så mycket med träningen på sistone" eller "det var längesen vi sågs, ja tiden går så sjukt fort". Jag säger sådana saker hela tiden. Som en repad skiva. Ändå tycker jag man lyckas ganska bra med livet att få ihop det och för det borde vi alla ge oss en klapp på axeln. Jag önskar SÅ ibland att dygnet bestod av några fler timmar men you gotta work with what you got och med det sagt så gör vi ju bara så gott vi kan.

Jag känner att jag återkommer till det väldigt ofta men jag skriver ju för min egen skull och det är något som jag behöver höra själv ;) 

(null)

(null)

(null)

Bara några små glimtar av vad mitt pussel bestått av på sistone. Babyshower för bästis Moa samt promenad i dimma med Lisa. 

Nu ska jag börja läsa en bok till kulturklubben som jag vill hinna vara med i ;) Bara en av alla prioriteringar jag har.

Ta hand om er och god natt! 

Att vara otillräcklig

Allmänt, I huvudet på Elin, Livet / Permalink / 1
Det är oundvikligt. Att vara otillräcklig som förälder. Eller som människa över huvud taget.

När jag skriver det här rullar tårarna ner på mina kinder. Jag känner inte sinnesro och frid i själen. Ibland känns det som att vad jag än gör så gör jag fel. Jag försöker vara ur vägen och jag försöker jobba snabbare. Så fort jag rättar in mig och följer med kommer det något nytt där allt är mitt fel eller något jag gör eller inte gör är fel. 

Jag är så oerhört trött och utmattad. Det har varit ett slitsamt år med enormt mycket stress. Ibland har jag känt som att jag är på kanten till att falla ihop och inte resa mig igen. Bara ligga i en hög som en trasig klump. Men sen påminner jag mig om att det är inte jag. Jag är inte den som ger upp. Jag måste fortsätta orka. För Iduns skull. För min skull. 

I fredags när vi sa hej då ville hon inte släppa mig. Hon höll krampaktigt fast mig med sina små händer och grät. Jag som brukar hålla mig från att gråta insåg då att jag inte får krama henne senare under dagen eftersom det var byte till pappavecka efter förskolan. Då kunde jag inte hålla tillbaka utan började också gråta. En hel vecka utan min fina unge. Fan också! 

Jag är otillräcklig som mamma. Jag är otillräcklig som människa. Jag tror det är fel att tänka "sen när det här är löst, då kommer det bli så mycket bättre" utan jag tror verkligen på att försöka hitta lycka i kaoset. Att veta med sig att livet är tufft och kommer fortsätta vara det från och till. Även fast jag är otillräcklig måste jag uppskatta och njuta av de bra stunderna. Det som är svårt är att alltid ha en touch av ångest som ligger latent och kan triggas närsom under dagen. Då blir det som att när man är lycklig, smyger den lilla ångestdjävulen och bara "vänta nu, är du lycklig? Då ska jag påminna dig om att du har olösta bekymmer i ditt liv, hahaha." Det är väl så med livet antar jag. Det är en jävla balansgång.

Efter en ledsen morgon i fredags där jag grät ut på vägen till jobbet och på jobbet (jag kunde inte hålla tillbaka så jag grät när jag cyklade och då syntes ju det på jobbet att jag gråtit så då grät jag lite till) fick jag världens bästa uppbackning av kollegorna. Med nästan hela styrkan sjuka eller lediga skulle det bli en fullspäckad dag. Vi köttade på hela dagen och två av mina kollegor åkte och köpte massa snacks till mig och ställde på mitt skrivbord. Så himla rart ändå att mitt i allt livskaos kommer världens bästa jobb och piggar upp. Vilket dream team! 

Så. Jag är otillräcklig, jag vet. Men jag gör mitt bästa och jag är inte mer än människa. Det är inte du heller. Men du gör också ditt bästa, eller hur? 

(null)

Ps. Jag var hos frissan i lördags och känner mig fräsch i barret. Ds. 


Veckan utan Idun

I huvudet på Elin, Livet / barn, bebis, ensamstående mamma, mamma, varannan vecka / Permalink / 3
Det var första gången jag var en hel vecka från Idun. Det kändes onaturligt och mitt normala driv där jag bara tuffar på i vetskapen att jag snart ser henne igen förbyttes mot känslor av maktlöshet.

Jag har under varannan vecka hittills bett om att bryta in på pappaveckorna så jag får träffa henne och det har i alla fall känts bättre. En vecka är sådan oerhört lång tid för ett så litet barn. Och nu när hon varit utomlands och jag inte fått några meddelanden om hur hon har det och vad hon gör om jag inte bett om det själv har jag känt mig helt förkrossad. Det är en ny sorts fas som kommit alldeles för tidigt.  Tårarna har runnit lite då och då under veckan. Ibland i tysthet bakom skärmen på jobbet, ibland hemma när jag lagat mat eller lyssnat på musik. Att inte veta vad ens barn gör, vem ens barn är med, vem som tröstar henne eller nattar henne. Det sliter en sönder och samman. 

När vi återsåg varandra var det lite som att hon var chockad först och inte förstod att det var jag. Hon tittade länge på mig och pekade på allt möjligt för att sedan stirra på mig igen. Sen under hela kvällen kunde hon få syn på mig och komma och krama mig och sitta helt stilla i min famn i långa perioder. Jag bara lät tårarna rinna när vi omfamnade varandra. Jag vet att hon kanske inte förstår fullt ut men jag berättade för henne att även om hon inte ser mig så finns jag alltid kvar. Liten eller ej, någon gång måste jag ju börja berätta det så att hon vet och förstår att jag inte försvinner mer än ur hennes synfält. Det är svårt med ett litet barn och det är inte lätt att förstå för henne. 

Det finns en rädsla inom mig att hon ska bli skadad på insidan på något sätt. Det kanske låter löjligt utifrån men jag är rädd att hon ska få men. Känslor av övergivnad som etsar sig fast hos henne. Hur kan jag förebygga det? Vad kan jag göra för att hon ska känna sig älskad och att hon inte är övergiven? Hon är aldrig övergiven, hon har bara tid med båda sina föräldrar. Jag vet att det låter dramatiskt när jag beskriver min upplevelse och det är det på sätt och vis, men jag vill kunna bagatellisera det lite för Idun. Det här är oerhört svårt för mig, och det är min upplevelse jag delar med mig av, men jag önskar så för hennes skull att det inte kommer kännas så märkvärdigt i framtiden att dela upp sin tid med oss. Som "tur" är, är inte delat boende något ovanligt i vårt samhälle och hon kommer inte vara ensam om att ha det så här. Det är i alla fall en tröst. 

Något som ÄR svårt i det här är att skilja på mina känslor och hennes känslor. Det är ju just för att hon inte är så gammal. Det blir annat sedan när hon är stor nog att berätta själv vad hon känner. Nu finns det ju dock vetenskaplig fakta på att så här små barn inte gynnas av varannan vecka, men jag försöker göra det så bra och milt som möjligt för henne.

Vi har haft en superhärlig helg med mormor och morfar. Vi har träffat Astrid och co och badat och vi har grillat och varit på utflykt. Nu har jag tankat energi och kärlek! 

(null)

(null)

(null)





Till top