Starkare än någonsin

I huvudet på Elin / barn, bebis, ensam, ensam mamma, ensamstående, jobb, jobbet, kollegor, mamma, singel, självförtroende, självkänsla, starkare, starkare nu / Permalink / 0
Jag har just nu bättre grundstyrka än någonsin. Jag har uthärdat och gått igenom sådana prövningar och nu står jag på andra sidan och känner att jävlar vad stark jag är. 

Livet dippar fortfarande och det kommer nya påfrestningar och utmaningar. Men återhämtningen går fortare. Jag ställer mig upp snabbare och jag minns mitt egna värde igen. Jag håller på att acceptera hur livet ser ut och jag lever med det. Gör det bästa av det.

Tack vare mig själv och mitt enorma skyddsnät runtom mig är jag starkare inne i min kärna. Jag känner det i kroppen och i själen. Jag har ett otroligt skyddsnät alltså. Från familj, vänner och bekanta till kollegor och chefer som peppar och stöttar. 

Mitt jobb alltså, jag älskar det så himla mycket. Det är så roligt att komma till jobbet. Det är roliga arbetsuppgifter och mina kollegor är så grymma. Vilket team vi är! Vi skrattar varje dag och har så sjukt rolig jargong. När vi haft kunder på plats frågar de om de kan få börja jobba hos oss för de ser hur roligt vi har. Det är så stärkande för mig att vara där. 

Usch jag skriver som en kratta idag men jag är glad, det är bara det jag vill säga.

(null)

Förra helgen, på Råbygalan (😂) med Maria och Anna. Sån himla härlig kväll! Maria håller på och lär mig spela gitarr för övrigt. I veckan hade vi lektion nummer två och det går riktigt bra. Idag har jag spelat gitarr för Idun som så glatt sjunger med. Krokodilen i bilen blev det.

❤️
Puss! 

1000-bitars pussel

I huvudet på Elin, Livet / att göra, ensamstående, jobb, kärlek, livet, livspusslet, mamma, måsten, pussel, pusslet, vardag, vardagspusslet / Permalink / 0
Finns det något tråkigare än att höra (och säga själv för den delen) "det är så svårt att få ihop vardagspusslet"? 

Men det är sant. Hur kunde vi människor göra det så svårt för oss i en värld där allt ska vara enkelt? Med allting som vi ska ha, hinna och känna, carpe diem och vara i nuet, resa, jobba, ha familj, träffa vänner. Träffa kärlek. Byta bank, skaffa aktier, spara, tänka på pensionen, tänka på miljön, panta och sortera. Laga nyttigt, träna, leka med barnen, ha egentid. Listan kan bli längre. Mycket längre. Allt ska hinnas med så visst är det inte konstigt att något faller ur och inte prioriteras? Det måste det ju för med endast 24 timmar på ett dygn där du helst vill "hinna med åtta timmars sömn" också för att annars är du "inte människa" är det omöjligt att hinna allt. Plus att jobbet tar upp åtta av dem 24 timmarna också. 8+8= 16. 24-16=8. Så på åtta timmar till ska man alltså hinna allt annat.

"Jag har slarvat så mycket med träningen på sistone" eller "det var längesen vi sågs, ja tiden går så sjukt fort". Jag säger sådana saker hela tiden. Som en repad skiva. Ändå tycker jag man lyckas ganska bra med livet att få ihop det och för det borde vi alla ge oss en klapp på axeln. Jag önskar SÅ ibland att dygnet bestod av några fler timmar men you gotta work with what you got och med det sagt så gör vi ju bara så gott vi kan.

Jag känner att jag återkommer till det väldigt ofta men jag skriver ju för min egen skull och det är något som jag behöver höra själv ;) 

(null)

(null)

(null)

Bara några små glimtar av vad mitt pussel bestått av på sistone. Babyshower för bästis Moa samt promenad i dimma med Lisa. 

Nu ska jag börja läsa en bok till kulturklubben som jag vill hinna vara med i ;) Bara en av alla prioriteringar jag har.

Ta hand om er och god natt! 

Att vara otillräcklig

Allmänt, I huvudet på Elin, Livet / Permalink / 1
Det är oundvikligt. Att vara otillräcklig som förälder. Eller som människa över huvud taget.

När jag skriver det här rullar tårarna ner på mina kinder. Jag känner inte sinnesro och frid i själen. Ibland känns det som att vad jag än gör så gör jag fel. Jag försöker vara ur vägen och jag försöker jobba snabbare. Så fort jag rättar in mig och följer med kommer det något nytt där allt är mitt fel eller något jag gör eller inte gör är fel. 

Jag är så oerhört trött och utmattad. Det har varit ett slitsamt år med enormt mycket stress. Ibland har jag känt som att jag är på kanten till att falla ihop och inte resa mig igen. Bara ligga i en hög som en trasig klump. Men sen påminner jag mig om att det är inte jag. Jag är inte den som ger upp. Jag måste fortsätta orka. För Iduns skull. För min skull. 

I fredags när vi sa hej då ville hon inte släppa mig. Hon höll krampaktigt fast mig med sina små händer och grät. Jag som brukar hålla mig från att gråta insåg då att jag inte får krama henne senare under dagen eftersom det var byte till pappavecka efter förskolan. Då kunde jag inte hålla tillbaka utan började också gråta. En hel vecka utan min fina unge. Fan också! 

Jag är otillräcklig som mamma. Jag är otillräcklig som människa. Jag tror det är fel att tänka "sen när det här är löst, då kommer det bli så mycket bättre" utan jag tror verkligen på att försöka hitta lycka i kaoset. Att veta med sig att livet är tufft och kommer fortsätta vara det från och till. Även fast jag är otillräcklig måste jag uppskatta och njuta av de bra stunderna. Det som är svårt är att alltid ha en touch av ångest som ligger latent och kan triggas närsom under dagen. Då blir det som att när man är lycklig, smyger den lilla ångestdjävulen och bara "vänta nu, är du lycklig? Då ska jag påminna dig om att du har olösta bekymmer i ditt liv, hahaha." Det är väl så med livet antar jag. Det är en jävla balansgång.

Efter en ledsen morgon i fredags där jag grät ut på vägen till jobbet och på jobbet (jag kunde inte hålla tillbaka så jag grät när jag cyklade och då syntes ju det på jobbet att jag gråtit så då grät jag lite till) fick jag världens bästa uppbackning av kollegorna. Med nästan hela styrkan sjuka eller lediga skulle det bli en fullspäckad dag. Vi köttade på hela dagen och två av mina kollegor åkte och köpte massa snacks till mig och ställde på mitt skrivbord. Så himla rart ändå att mitt i allt livskaos kommer världens bästa jobb och piggar upp. Vilket dream team! 

Så. Jag är otillräcklig, jag vet. Men jag gör mitt bästa och jag är inte mer än människa. Det är inte du heller. Men du gör också ditt bästa, eller hur? 

(null)

Ps. Jag var hos frissan i lördags och känner mig fräsch i barret. Ds. 


Till top