How long will I love you

Familj & vänner, I huvudet på Elin / Kärlek, förevigt, kyrkogården / Permalink / 0

"Berätta något om dig själv som de flesta inte vet..." En klassisk fråga i intervjusammanhang. Har ni någonsin funderat på det? Har ni kommit på något bra svar? Jag kan komma på saker ibland med mig själv som jag tror att många inte vet. Och ofta vill man väl att det ska vara något imponerande. 


Men häromdagen när jag var ute och gick på ett av mina favvoställen så kom jag på att det är nog inte så många som vet att det här är ett av de bästa ställena jag vet. Och det är nog mest udda, inte direkt något imponerande. Helt enkelt något som de flesta inte vet om mig. Att det favvostället är kyrkogården. Låter det creepy? Det tycker inte jag. Inte på dagtid i alla fall. 

Så varför älskar jag att vara där? Det finns flera anledningar. Att det vilar en slags frid över området, ett lugn som ingen annan plats på jorden. Allt är välorganiserat med vackra blommor överallt och det känns som att inget ont kan hända där. Det är tyst och det enda som hörs är fågelkvitter eller surrande från de som arbetar med att hålla det fint där på området.

Men den största anledningen till att jag älskar att vara där kittlar romantikern i mig. Den hopplösa romantikern. Den som aldrig slutar tro på kärleken. Kyrkogården är platsen för människors sista vila. Platsen där själen får ro och där älskande par möts igen. Det är något som tar andan ur mig när jag läser "Här vilar Johan och hans älskade Ingrid." De som höll ut med varandra hela livet. De som älskade varandra trots olikheter, trots och med livets hinder. Det är något vackert med tanken på att de hittade sin livskamrat för att sedan rama in livet och knyta ihop säcken med den sista vilan tillsammans. Johan och Ingrid. De var inte perfekta. De var inte säkra på varandra varje dag, men de älskade varandra med deras likheter och trots deras olikheter. De hade valt varandra. De valde att inte svika varandra. "Tills döden skiljer oss åt" och även efter det...


Nancy Mulligan

Bebis, Familj & vänner, I huvudet på Elin / Permalink / 2

Jag har slutit en pakt med faster Cissi att när Idun fyller år, kanske fem, så ska vi åka till Irland och springa på kullarna, leka Sound of music (dock inte Irländska kullar i den filmen, men ändå) och lyssna på Nancy Mulligan med Ed Sheeran.


Ed Sheeran, min räddare i nöden. Sätter ord på känslor som ingen annan. Finner mycket glädje i hans musik. 


Redan en bortskämd liten flicka. Så mycket fina människor i sin omgivning som skämmer bort henne med handgjorda saker. Här från mormors vännina Elisabeth.

Liknande inlägg

Stockholm i mitt hjärta

I huvudet på Elin, Livet / Kärlek, Livet, Rädsla, Stockholm, Terror, Terrorattack, Terrorister, Tillsammans, Våga / Permalink / 1

Förstod, men hoppades inte. Det var bara en tidsfråga. När jag nåddes av nyheten blev jag inte chockad. Jag blev ledsen och arg, men inte chockad. Jag hade hoppats farhågorna aldrig skulle bli sanna, men igår blev de det. Det är fruktansvärt och hemskt. Alla dessa idioter i världen som existerar precis överallt. 


För mig har skräcken att vara med om dåd/våld funnits i flera år. Jag minns när jag var tonåring och trodde att ingenting någonsin kunde hända just mig. Man hörde bara om andra men det var aldrig nära en själv. Tyvärr blev jag varse för elva år sen att saker kunde hända mig själv, jag kunde bli offer för brott. Det vände upp och ner på min värld. Jag blev rädd för allt. Att gå till tvättstugan fanns inte för mig. Jag låg (och gör fortfarande ibland) vaken om nätterna och planerade maniskt flyktvägar om någon skulle ta sig in i lägenheten. Så här började mitt liv se ut. Så fort jag kom in i en ny lokal eller på ett nytt ställe, eller för all del hemma hos kompisar började hjärnan sätta igång och förbereda en eventuell flyktväg eller förbereda sig för katastrof. Det är inte något jag delat med mig av till särskilt många. Jag har valt att inte berätta för att jag varit rädd att jag behövt/behöver söka hjälp. Jag har tänkt så att "men jag lever på ändå, jag gömmer mig inte." Hade jag gjort det hade det varit ett annat problem. 

När jag flyttade till Växjö var detta en styrkepunkt för mig. Jag behövde stå på egna ben, komma iväg och våga. Annars skulle jag nog förevigt klinga mig fast vid trygghet som kunde tas ifrån mig i form av människor. Det var bättre att jag blev stark på egen hand, i mig själv. För i slutänden finns bara jag. När allt kommer till kritan är det bara jag själv som garanterat aldrig kommer överge mig själv. Därför har jag fortsatt utmana mig själv, vågat ta vägar till det okända bara för att stärka mig själv. 

Jag ska inte påstå att jag slutat med katastroftankarna och planeringen av flyktvägar helt men det har blivit bättre. Trots läget i världen har jag accepterat att VAD SOM HELST kan hända VEM SOM HELST, VAR SOM HELST och NÄR SOM HELST. Det är inte okej någonstans, det är fruktansvärt. Men vi kan inte låta rädsla vinna. Jag har gjort det i en lång period av mitt liv samtidigt som jag alltid tagit mig framåt, tagit mig ut bland folk och levt livet i alla fall. Trots rädsla. Men det går inte att sluta leva, då vinner terrorn. 

Uppskatta det ni har. Er familj, er partner, era föräldrar, era syskon. Uppskatta er själva. Var så säker att hemskheter kommer fortsätta hända, det är oundvikligt, tyvärr. Men sluta inte leva det liv ni vill. 

Kom också ihåg att i dagens samhälle får vi mycket information som är tuff att smälta. Så mycket att vi tror att allt är värre nu än någonsin. Det är det inte. På många sätt har vi ett öppnare och mer accepterande samhälle som är tryggare. Det är lätt att glömma hur det varit med häxjakter, anklagelser, sjukdomar, yttrandefrihet och orättvisor förr i världen (om vi ser till Sverige) medan vi idag är mycket mer fria.

Det som har hänt är fruktansvärt, jag tänker på de som drabbats och mist sina liv. Men jag gläds också av att se hur samhället kommer samman när det väl behövs som mest. ❤ 

Kärlek och att leva livet är det enda vi kan göra. ❤
Till top