#Metoo gav mig styrka

I huvudet på Elin, Livet, Om mig / 2006, Mamma, Metoo, bulgarien, familj, fest, förståelse, igenkänningsfaktor, kärlek, resa, respekt, vänner, älskade / Permalink / 1

Augusti 2006. Jag minns att resan till Bulgarien var 9-16 augusti och att det, efter vi kom hem, bara var någon vecka kvar till skolan började igen. Vi skulle börja sista året på gymnasiet och jag ville bara att livet skulle fortsätta som vanligt. Men ingenting var som vanligt...


När vi kom hem den 16/8 väntade alla våra familjer på Skavsta flygplats. Vi var fyra tjejkompisar som rest tillsammans och alla våra familjer ville ta emot oss och krama oss när vi kom hem. Jag minns att jag tyckte att det var mycket jobbigt, att jag redan innan kände mig uttittad. Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag flamsade och larvade mig. Skrattade och tjoade. Skämtade och verkade som att jag inte alls hade varit med om något jobbigt. Det var någon slags panik inuti mig. Jag kände mig så blottad och liten och jag ville skydda mig från att totalt bryta ihop och visa mina verkliga känslor. Jag gjorde som jag alltid gjort när jag behövt hantera situationer där jag känner mig utsatt eller där jag känner obehag - jag använder mig av humor. Fast den här gången var det bara trams och flams. Tjejerna som jag reste med hakade på mitt beteende och larvade sig med mig. De ville göra det så bra som möjligt för mig. När vi kom ut och möttes av våra familjer skjutsade vännerna ut mig på en vagn som man använder för att lasta bagage. Min mamma har berättat för mig i efterhand att hon tyckte jag betedde mig så märkligt men att hon någonstans förstod att det var för att jag var obekväm och chockad. Jag betedde mig inte alls som de väntat sig: totalt nedbruten och förstörd. Eller så trodde åtminstone jag att de förväntade sig att jag skulle vara.

Jag byggde snabbt upp en fasad. Min känsla när någon tycker synd om mig, kallar mig lilla vän och klappar på mig är att jag får lite smått panik. "Lägg av" vill jag bara hugga tillbaka. Men egentligen handlar det om att blotta mina känslor. Att visa vad jag känner. I min familj vet vi att vi älskar varandra, men vi säger det inte. Jag har sagt det någon gång till mina familjemedlemmar men det händer liksom inte så ofta. Men jag känner mig älskad och jag älskar verkligen dem så jag vet att de känner det från mig med. I början av en ny relation när jag känner att mitt hjärta håller på att sprängas för att jag vill inget hellre än att säga "jag älskar dig" så blir det nästan att jag kniper igen käkarna när jag ska säga det. Det är sådan laddning i det. Men jag behöver bara kliva över tröskeln av att våga blotta mig för första gången för att sedan klara av att säga som jag känner. Men det tar sin tid. Och det här är något som jag tragglats med att förstå med mig själv. Varför beter jag mig som jag gör. Varför klarade jag inte av att visa att jag var förstörd? Att jag kände mig nedbruten? Varför betedde jag mig som jag gjorde? Jag förstår mig själv bättre nu när jag tittar i backspegeln. När jag ser tillbaka. Det här var mitt livs första stora utmaning för att börja förstå mig själv för att kunna hjälpa mig själv. En otroligt förvirrande tid hade startat och livet skulle komma att bli full av toppar och dalar. 

Jag är glad att jag nu tagit klivet att berätta om min resa och jag hoppas att andra ska kunna känna ett hopp tändas av att läsa min historia. Och är det något som hänt de senaste åren i världen så är det att vi börjat ge varandra det så många av oss söker. Igenkänningsfaktor. Vi behöver höra och se hur andra gör och hur andra lever och har upplevt livet för att hitta förståelse för oss själva och för att förstå att vi inte är ensamma. Det vi upplever är helt normalt och det vi känner är det alltid någon annan som också har känt. Det är det som är så fantastiskt i vår tid. Att vi har möjligheten att nå ut och vi har möjligheten att hitta fler som känt och känner som oss. 

Jag vill tacka för den respons jag fått och jag vill hälsa er välkomna att fortsätta följa mig. ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Kärlek till er alla kämpar där ute! 

Jag och min älskade mamma.

#Metoo

I huvudet på Elin, Livet, Om mig / Metoo / Permalink / 12

Jag också. Tyvärr. 


Jag har länge tänkt dela med mig av min historia. Alla mina nära och kära vet vad som hänt mig och jag har haft viljan att någon dag dela med mig av min historia även för flera, men jag har ärligt talat inte riktigt vågat. I perioder har jag velat nå ut till fler, velat prata om det och till och med föreläsa om att ta sig vidare. Det kanske till och med är på grund av den krisen som jag nu tar mig igenom den här livskrisen på ett annat sätt. Jag har verktyg sedan tidigare att hantera sorg och trauma.

Nu när hashtagen florerar och jag ser hur oerhört många som någon gång utsatts för sexuella trakasserier av män på något sätt blir jag mörkrädd, men också stärkt i att jag inte är ensam. Men det är med ett stort och rungande FY FAAN i kroppen som jag går igenom mitt instagramflöde idag. Det SKA inte behöva ske! Tack alla som orkar träda fram. Ni är modiga! Och det är jag med. 

Jag vill och ska berätta hela min historia någon dag. Jag vill dock redan nu passa på att våga träda fram jag med. För det är SÅ viktigt att det kommer fram hur många vi är. Dock ska ingen som inte är redo eller vill behöva göra det.

Tyvärr har jag, när jag tänker efter, varit med om flera händelser. Både på arbetsplatser och på krogen. Det är fördjävligt när någon tar sig friheten att ofreda andra människor. Helt jävla sinnesrubbat! 

Det värsta som hände mig var väldigt traumatiserande för mig och har format mig till den jag är idag. Det var på en resa till Bulgarien med mina vänner 2006 när jag näst sista dagen på resan blev drogad och våldtagen. Bara att skriva de orden får mig att rysa. Hela min värld rasade och min världsbild ändrades över en natt. Jag hade världens tur mitt i allt det där för jag hade mina vänner och stöd från resebolaget direkt på plats. Jag fick stöd och hjälp på en gång med läkarvård, polisanmälan och samtalsstöd direkt vi kom hem till Sverige igen. Det är inte alla som har det stödet och jag är så tacksam över det idag. Mina vänner ringde hem till mina föräldrar och det är jag så här i efterhand väldigt glad för. Hade de inte ringt hem är jag inte säker på att jag hade berättat det för min familj. Men tro mig, det är bättre när de vet. För att gå igenom det här ensam hade nog gjort mig inåtvänd tror jag. Det var så jobbigt att de visste, men det var också så skönt för det innebar att de förstod mig och kunde stötta mig.

Jag ska berätta mer en annan gång men det här är det jag mäktar med just nu. Det kan nog bli en hel uppsats annars. 

Jag ska berätta, jag vill berätta. Jag känner mig redo och mogen att göra det. Det var dags nu. #metoo


Liknande inlägg

Jag är singel

I huvudet på Elin, Om mig / Funderingar, ensam mamma söker, mamma, singel, single lady / Permalink / 0

Hej allesammans.


Ligger här i sängen och funderar. Kommer på meningen "jag är singel" och tvekar en stund. Orden tillhör inte mig på något sätt. Jag har inte sagt de orden på sju år och jag kan inte riktigt identifiera mig med dem. Jag hade helst inte varit singel. Jag gillar tvåsamheten och jag har helst inte planer på att vara singel i flera år. Jag kommer inte behöva hitta någon till varje pris, men jag är inte heller i behov av att på något sätt vara singel i några år innan jag vågar mig ut igen. Jag var redo för familjelivet och jag hade släppt tanken på att (det låter nog lite dramatiskt) någonsin vara singel igen. Det lockade inte för fem öre och för mig finns det något väldigt belönande i att utvecklas tillsammans med någon. Att lära sig, förstå och fördjupa en relation. Någonstans har jag förståelse för att man i en relation måste jobba över trösklar och hinder. Vi är alla olika på att kommunicera och det tar ju ett tag att lära sig varandras sätt att fungera och vi utvecklas ju hela tiden som individer. Då krävs det ett slags bejakande på något sätt. Ett bejakande av jaget och av duet och av viet. Haha. Förstår ni vad jag menar? Men känslan sen, när man reder ut och förstår. Djupet man hamnar på tillsammans. Det är magiskt. Det är kärlek. Det vill jag uppleva igen. Och jag hoppas och tror att någon mer än jag upplever samma förståelse kring relationer.

Jag är singel! Det känns konstigt och det är absolut en läskig tanke. Så småningom kanske jag går på dejt liksom. En första dejt. Men gud vad nervös jag blev nu innan det ens är i närheten av att hända. Ni kanske tycker jag är helt crazy som ens tar upp det här men det var en tanke som slog mig. Skräckblandad förtjusning kanske. Jag hoppas jag vågar igen någon gång. Nu testar jag bara att ens se de orden framför mig.

Ensam mamma söker?
Till top