Veckan utan Idun

I huvudet på Elin, Livet / barn, bebis, ensamstående mamma, mamma, varannan vecka / Permalink / 3
Det var första gången jag var en hel vecka från Idun. Det kändes onaturligt och mitt normala driv där jag bara tuffar på i vetskapen att jag snart ser henne igen förbyttes mot känslor av maktlöshet.

Jag har under varannan vecka hittills bett om att bryta in på pappaveckorna så jag får träffa henne och det har i alla fall känts bättre. En vecka är sådan oerhört lång tid för ett så litet barn. Och nu när hon varit utomlands och jag inte fått några meddelanden om hur hon har det och vad hon gör om jag inte bett om det själv har jag känt mig helt förkrossad. Det är en ny sorts fas som kommit alldeles för tidigt.  Tårarna har runnit lite då och då under veckan. Ibland i tysthet bakom skärmen på jobbet, ibland hemma när jag lagat mat eller lyssnat på musik. Att inte veta vad ens barn gör, vem ens barn är med, vem som tröstar henne eller nattar henne. Det sliter en sönder och samman. 

När vi återsåg varandra var det lite som att hon var chockad först och inte förstod att det var jag. Hon tittade länge på mig och pekade på allt möjligt för att sedan stirra på mig igen. Sen under hela kvällen kunde hon få syn på mig och komma och krama mig och sitta helt stilla i min famn i långa perioder. Jag bara lät tårarna rinna när vi omfamnade varandra. Jag vet att hon kanske inte förstår fullt ut men jag berättade för henne att även om hon inte ser mig så finns jag alltid kvar. Liten eller ej, någon gång måste jag ju börja berätta det så att hon vet och förstår att jag inte försvinner mer än ur hennes synfält. Det är svårt med ett litet barn och det är inte lätt att förstå för henne. 

Det finns en rädsla inom mig att hon ska bli skadad på insidan på något sätt. Det kanske låter löjligt utifrån men jag är rädd att hon ska få men. Känslor av övergivnad som etsar sig fast hos henne. Hur kan jag förebygga det? Vad kan jag göra för att hon ska känna sig älskad och att hon inte är övergiven? Hon är aldrig övergiven, hon har bara tid med båda sina föräldrar. Jag vet att det låter dramatiskt när jag beskriver min upplevelse och det är det på sätt och vis, men jag vill kunna bagatellisera det lite för Idun. Det här är oerhört svårt för mig, och det är min upplevelse jag delar med mig av, men jag önskar så för hennes skull att det inte kommer kännas så märkvärdigt i framtiden att dela upp sin tid med oss. Som "tur" är, är inte delat boende något ovanligt i vårt samhälle och hon kommer inte vara ensam om att ha det så här. Det är i alla fall en tröst. 

Något som ÄR svårt i det här är att skilja på mina känslor och hennes känslor. Det är ju just för att hon inte är så gammal. Det blir annat sedan när hon är stor nog att berätta själv vad hon känner. Nu finns det ju dock vetenskaplig fakta på att så här små barn inte gynnas av varannan vecka, men jag försöker göra det så bra och milt som möjligt för henne.

Vi har haft en superhärlig helg med mormor och morfar. Vi har träffat Astrid och co och badat och vi har grillat och varit på utflykt. Nu har jag tankat energi och kärlek! 

(null)

(null)

(null)





Hej

Livet / barn, bebis, bloggen, ensamstående, familjebloggare, livet, mamma / Permalink / 0
Jag vill bara snabbt säga hej innan jag drar till jobbet.

Hej. Hur mår ni? Jag är så tacksam att jag hade bloggen under förra året när jag gick igenom att bli lämnad med en nyfödd bebis. Bloggen var verkligen ett sätt att kommunicera livets svåra, ett sätt för mig att bearbeta och komma framåt. Jag vill inte släppa bloggandet helt, det är bara att där jag är just nu är ett annat skede och jag har mindre tid för att skriva. Jag har nya reflektioner över var jag befinner mig, hur jag mår och vad jag känner. Jag kommer att skriva om det framöver. Jag är glad att ni ändå hänger kvar och läser. Tack för det! 

❤️

Sommarkväll

Bebis, Familj & vänner, I huvudet på Elin, Livet / barn, bebis, ensam mamma, ensamstående, ett år, heltidsjobb, jobb, karriären, livet, mamma, singel, sommar, vardagen / Permalink / 0
Sommaren är här! 

Det är så härligt även om livet är väldigt upp och ner just nu. Jag vill inte låtsas som att allt flyter på men jag vill fokusera på det positiva och orkar inte gå in på vad som inte funkar för tillfället. 

Nu är det sommar och det känns underbart. Jag önskar kunna öppna mig mer framöver om livet men just nu är det för mycket för att skriva om. Tankarna är inte riktigt samlade och det är väldigt mycket på en gång. Det jag kan säga är att allt är i en väldig obalans och jag har ont i själen oftare än vanligt. Mitt hjärta värker på en daglig basis och jag känner mig ledsen. Det gör, som det gjort väldigt mycket senaste året, även att jag känner glädje mycket starkare också. Inget ont som inte har något gott med sig osv. Jag känner att jag lever, det kan jag lugnt påstå.

(null)

(null)

(null)

(null)

Här är jordens bästa lilla tjej för övrigt! Har jag berättat att hon går nu? Så himla stolt över henne ❤️
Till top