Jag har bokstavligen bitit ihop

Om mig / biter ihop, käkarna, pressar käkarna, tand, trasig, tänder, visdomstand / Permalink / 2
Sedan i somras har jag märkt när jag vaknat på morgonen att jag tryckt ihop käkarna medan jag sover. Det ömmar i dem och jag har verkligen pressat ihop. Jag läste någonstans att detta beror på stress och det kan säkert stämma då jag varit lite orolig om nätterna och tänkt mycket. Jag har nog bokstavligen bitit ihop. 

De senaste dagarna har jag reagerat på att en av mina övre framtänder har gått sönder på en kant och i och med det har jag även fått ilningar i den tanden. Detta beror säkerligen på att jag bitit ihop som jag har gjort. Jag har inte gått till tandläkaren på flera år (vilket jag ångrar djupt) och nu räknas det som nybesök för mig när jag vill komma på undersökning. Vet ni hur lång väntetid det är på nybesök i HELA stan? ETT ÅR!!!! Helt bananas! Jag måste ringa till privat tandläkare imorgon och hoppas på kortare väntetid. Usch. Jag blir så nojjig. Jag har dessutom problem med en visdomstand som växer mot de andra tänderna också. Sometimes life just sucks! 

Jag frågade om hur jag vet om jag behöver akuttid och sköterskan svarade att jag skulle återkomma om tanden går sönder mer. Sen sa hon att jag ska sluta bita ihop käkarna. Haha! Men hon lade även till att det förstås inte är lätt... 


#Metoo gav mig styrka

I huvudet på Elin, Livet, Om mig / 2006, Mamma, Metoo, bulgarien, familj, fest, förståelse, igenkänningsfaktor, kärlek, resa, respekt, vänner, älskade / Permalink / 1

Augusti 2006. Jag minns att resan till Bulgarien var 9-16 augusti och att det, efter vi kom hem, bara var någon vecka kvar till skolan började igen. Vi skulle börja sista året på gymnasiet och jag ville bara att livet skulle fortsätta som vanligt. Men ingenting var som vanligt...


När vi kom hem den 16/8 väntade alla våra familjer på Skavsta flygplats. Vi var fyra tjejkompisar som rest tillsammans och alla våra familjer ville ta emot oss och krama oss när vi kom hem. Jag minns att jag tyckte att det var mycket jobbigt, att jag redan innan kände mig uttittad. Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag flamsade och larvade mig. Skrattade och tjoade. Skämtade och verkade som att jag inte alls hade varit med om något jobbigt. Det var någon slags panik inuti mig. Jag kände mig så blottad och liten och jag ville skydda mig från att totalt bryta ihop och visa mina verkliga känslor. Jag gjorde som jag alltid gjort när jag behövt hantera situationer där jag känner mig utsatt eller där jag känner obehag - jag använder mig av humor. Fast den här gången var det bara trams och flams. Tjejerna som jag reste med hakade på mitt beteende och larvade sig med mig. De ville göra det så bra som möjligt för mig. När vi kom ut och möttes av våra familjer skjutsade vännerna ut mig på en vagn som man använder för att lasta bagage. Min mamma har berättat för mig i efterhand att hon tyckte jag betedde mig så märkligt men att hon någonstans förstod att det var för att jag var obekväm och chockad. Jag betedde mig inte alls som de väntat sig: totalt nedbruten och förstörd. Eller så trodde åtminstone jag att de förväntade sig att jag skulle vara.

Jag byggde snabbt upp en fasad. Min känsla när någon tycker synd om mig, kallar mig lilla vän och klappar på mig är att jag får lite smått panik. "Lägg av" vill jag bara hugga tillbaka. Men egentligen handlar det om att blotta mina känslor. Att visa vad jag känner. I min familj vet vi att vi älskar varandra, men vi säger det inte. Jag har sagt det någon gång till mina familjemedlemmar men det händer liksom inte så ofta. Men jag känner mig älskad och jag älskar verkligen dem så jag vet att de känner det från mig med. I början av en ny relation när jag känner att mitt hjärta håller på att sprängas för att jag vill inget hellre än att säga "jag älskar dig" så blir det nästan att jag kniper igen käkarna när jag ska säga det. Det är sådan laddning i det. Men jag behöver bara kliva över tröskeln av att våga blotta mig för första gången för att sedan klara av att säga som jag känner. Men det tar sin tid. Och det här är något som jag tragglats med att förstå med mig själv. Varför beter jag mig som jag gör. Varför klarade jag inte av att visa att jag var förstörd? Att jag kände mig nedbruten? Varför betedde jag mig som jag gjorde? Jag förstår mig själv bättre nu när jag tittar i backspegeln. När jag ser tillbaka. Det här var mitt livs första stora utmaning för att börja förstå mig själv för att kunna hjälpa mig själv. En otroligt förvirrande tid hade startat och livet skulle komma att bli full av toppar och dalar. 

Jag är glad att jag nu tagit klivet att berätta om min resa och jag hoppas att andra ska kunna känna ett hopp tändas av att läsa min historia. Och är det något som hänt de senaste åren i världen så är det att vi börjat ge varandra det så många av oss söker. Igenkänningsfaktor. Vi behöver höra och se hur andra gör och hur andra lever och har upplevt livet för att hitta förståelse för oss själva och för att förstå att vi inte är ensamma. Det vi upplever är helt normalt och det vi känner är det alltid någon annan som också har känt. Det är det som är så fantastiskt i vår tid. Att vi har möjligheten att nå ut och vi har möjligheten att hitta fler som känt och känner som oss. 

Jag vill tacka för den respons jag fått och jag vill hälsa er välkomna att fortsätta följa mig. ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Kärlek till er alla kämpar där ute! 

Jag och min älskade mamma.

Liknande inlägg

It woke me up right after two

Livet, Om mig / Metoo, inte ensam, kärlek, respekt, sexuella övergrepp, starka tillsammans, trakasserier, våldtäkt / Permalink / 1

I natt när jag vaknade och insåg att jag delat med mig av ett av mitt livs tyngsta händelser drabbades jag av ångest. Det är så otroligt blottande på ett sätt som jag alltid varit rädd för. Jag tror jag har varit rädd för att berätta för att jag inte velat att folk ska se på mig annorlunda. Men sen lugnade jag mig och tyckte det kändes bra att jag har delat med mig av min historia.


Detta var alltså elva år sedan det här hände och jag bär det med mig i livet. Jag tänker inte på det varje dag men det har präglat mig. Det är svårt att förklara hur jag tänkt med att folk ska veta. Jag har inte varit bekväm i att känna som att det är synd om mig. Självklart är det synd att det har hänt mig och det är synd om alla oss som drabbats och drabbas varje dag, men jag har inte velat att det ska definiera mig. 

Däremot har jag känt att jag vill dela med mig för att prata om hur man kan ta sig vidare och må bra igen. Jag har velat berätta så att andra inte ska känna sig ensamma. För det har jag gjort ibland, känt mig ensam, fastän att jag VET att så är verkligen inte fallet. Långt ifrån. 

Det är samma sak nu när jag blivit ensamstående mamma så tidigt i mitt barns liv. Jag har känt ett starkt behov av att hitta andra i liknande sits. Att få stöd av andra som också blivit lämnade. Jag har sökt mig till forum där jag har kunnat samtala med andra mammor i liknande sits. Det är så himla sorgligt hur många som går igenom liknande som jag har gjort, men det är en enorm lättnad att inte känna sig ensam. För det har jag återigen verkligen gjort. Men när jag hittade forumet och började skriva av mig med andra som förstod mig mådde jag mycket bättre. Det är en sak att prata med vänner och familj (vilket också är fantastiskt, jag älskar er alla som ställt upp för mig) och en helt annan sak att prata med de som förstår hur man känner och det man går igenom. Så det var i grund och botten därför som jag igår bestämde mig för att NU delar jag med mig i hopp om att fler inte ska känna sig ensamma. Och jag vågade göra det tack vare den här vågen som kom som en tsunami och totalt sköljde över oss med alla som utsatts för sexuella trakasserier. Det blev som en sfär som gjorde att jag kände mig trygg att berätta. Jag är inte ensam! Det är hemskt men tillsammans kan vi, lite klyschigt, stärka varandra! 

All kärlek ❤️❤️❤️ TACK för att ni delar! 


Till top