Hjärntrött

Jag jobbar heltid sen strax över två månader tillbaka. Läkaren tyckte att jag skulle prova. Från sista januari till 1 mars gick jag från 25% till 100%. Alltså upptrappningen skedde under årets kortaste månad…

Det känns vill jag lova. Var det bra? Egentligen inte. Det blev alldeles för drastiskt på många plan. Men jag kämpar fortfarande på. Jag försöker reglera, ta pauser, gå och lägga mig tidigt. Men det är liksom en överstimulans hela tiden på något vis. Och jag ska räcka till för min familj. De är världens bästa stöd. De tycker dock att jag ska gå ner i tid igen. Vi får se hur det fortgår. Idag just har varit en helt okej dag. Jag var på rehabträning imorse på vårdcentralen. En slags kroppsscanning. Det var bra för mig. Tankarna tystades efter ett tag och jag började lyssna inåt. Sen var jag mer klartänkt på jobbet men sedan i eftermiddag har jag haft världens huvudvärk. En värk som ligger som en blöt hinna om hjärnan. Det känns att det är i hjärnan det gör ont sjukt nog.

Idag kom inbjudningskorten hem till oss. Min syster har gjort dem. Det kommer bli så fint alltså. Jag ska sätta ihop dem med lite finishing touches så kommer det bli toppen! Ska visa någon dag. Då kan jag avslöja färgtemat för bröllopet 🥰 kanske jag redan gjort, det vet jag inte.

Imorgon blir det fotboll på dagen. Åker hem till svärisarna efter det (som förövrigt firar bröllopsdag imorgon - grattis till dem!) och så på söndag blir det Kolmården 🦧🦅🐘 det ska bli så roligt! Barnen längtar efter att få åka karusell främst.

(null)

(null)

(null)

(null)

Lite bilder från livet i bröllopsbubblan. Mamma, pappa och jag var uppe i Stockholm och hämtade min bröllopsklänning för en månad sedan och efteråt gick vi på kondis. Så himla mysigt att ha med dem på detta. De andea bilderna är från när jag var där i höstas och provade ut min klänning. Min absoluta drömklänning verkligen ♥️ 

Slutligen en liten hint om inbjudningsskapandet… eller detaljer kring inbjudan i alla fall. 

Fem år

Jag har skrivit flera inlägg som jag inte publicerat de senaste fem månaderna eller så. 

Jag har inte haft tid eller ork att skriva. Jag har faktiskt inte ens kommit på tanken knappt. Men jag kan sakna det. På ett sätt. Men det är lite skumt att skriva för sig själv men till andra på något vis. Jag har det behovet ändå. Att lämna något för andra att läsa och känna igen sig i. Det är något av det värsta jag vet när jag känner mig ensam om något. Så därför har jag sedan tonåren valt att lätta mitt hjärta för fler med förhoppningen att någon/några känner sig mindre ensamma om jag berättar hur jag upplevet saker. De känsliga och svåra sakerna.

Vet dock inte alltid hur sanningsenlig jag är till mitt inre alla gånger. Jag försöker vara det, men även jag rättar ju till och tänker in vissa saker och aspekter om hur saker uppfattas och om vem som läser. 

I vilket fall. Jag fyllde år igår. 34! Det var då på pricken fem år sedan som jag blev ensamstående och april månad gör mig alltid lite blödig sedan dess. Jag känner mycket och det är inte frivilligt. Det blir mindre och mindre så men det sitter ändå i, i bröstet liksom. En sorg. En smärta. En påminnelse om ett sår vars skorpa som börjar torka och lägga sig över för att bilda ett ärr.

Min sambo ser och känner denna ofrivilliga omsvepning av känslor och han gör då verkligen vad han kan för att hjälpa mig att skapa nya minnen kring den här dagen. Det känns överdrivet för mig. Lite "inte ska väl jag?" och samtidigt så himla rätt att han gör så. Ja, bannemig, det är jag ju såklart värd. Det hade jag tyckt om någon jag kände gått igenom det jag gick igenom. 

Jag känner mig bortskämd. Tacksam. Över det som inte blev och det som istället fick plats att bli. Att jag vuxit till en ödmjukare person, en person som ser och uppskattar det lilla och verkligen försöker ta till sig det stora. 

För fem år sedan skapades ett band mellan mig och Idun som ingen kan ta ifrån oss! Hon betyder ALLT! Hon har gjort mig starkare och jag är så stolt över att få vara hennes mamma.  

(null)

För den som undrar om bröllopet så kan jag bara säga det att det förbereds och planeras för fullt för det. 
Ringar är beställda, klänning hämtad och uppnålad för att sys upp. Jesper har införskaffat kostym med tillbehör och det bekräftas till både höger och vänster att saker blir mer och mer klara för den stora dagen. Det ska bli så himla roligt och så himla tomt när det är över! Men jag längtar! 


I en värld av oklara saker

Jag lever i en tid just nu då jag ska förändra väldigt många inbitna vanor. Vanor relaterade till prestige, till detaljer, att vara duglig, duktig, att inte göra fel, att se vad jag gör för fel innan jag ens gjort något. Vara förberedd på katastrof, men också att vara ödmjuk och inte bäst i världen. 

Sådant som lett mig till att jag blivit utmattad. Vanor och beteenden som jag haft med mig hela mitt vuxna liv och kanske vissa vanor och tankemönster sedan barnsben och några vanor och mönster pga trauma osv senare i livet. 

På ett sätt är detta analyserande triggande i sig och en sak som har med det hela att göra då jag alltid tenderar att överanalysera allt och inget. Med andra ord känns det som mission impossible ibland att förändra och förändras. Finna ett lugn i att vara okej och att jag gör tillräckligt. 

Hur ska man känna sig tillräcklig när man sällan blir färdig eller ser ett färigt resultat av allt man gör? Som att många av oss jobbar med jobb där vi inte kan avsluta/se färdiga produkter osv likt förr då vi sådde, vattnade och skördade eller hade specifika uppgifter utefter årstiderna. Lite mer synbara resultat liksom. I en värld av ofärdiga/oklara saker, hur finner man ro? På något vis måste man bara acceptera att saker är så eller så får man göra livsförändringar. 

Älskar att baka gör att då får man ju se något förvandlas från start till finish samt att man sedan får ut något av det man skapat genom att man får äta det 😂 förlåt, förstår man något jag skriver eller är det bara pladder.

I alla fall. Jag mår mycket bättre men jag tar fortfarande 2 steg fram och 1 tillbaka lite hela tiden. 

Jul & nyår har varit helt makalöst fina. Har känt mig så lycklig många gånger. Försöker vara okej med att känna och ta in pauser då och då när livet är hektiskt och har fortfarande inte lärt mig att vara chill eller lyfta blicken om det är lite rörigt hemma. Jag tycker snabbt att det är extremt rörigt när andra inte gör det 😅 om man ändå bara kunde ta ett chill pill då och då? 

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Gott och blandat från de senaste veckorna! ♥️