En kvällsfundering: brukar ni ringas med vänner?

Jag var nyss ute på en sen men stärkande promenad. 

Läste tidigare ett inlägg av en tjej som skrev att hon kände sig exkluderad i vänkretsar osv. Blev inte medbjuden på fester/träffar/fikastunder och hon trodde att det kanske berodde på att hon föredrar att smsa, mejla, skriva via sociala medier istället för att ringa i telefon.

Men är inte det rätt vanligt? Alltså jag har inget emot att prata i telefon men jag ringer nog rätt sällan utan smsar/skickar meddelande om att ses osv. Tänker alltid att man skriver för att folk jobbar, är med familjen, lagar mat etc och kan då svara när och om det passar? Brukar ni ringas med vänner?

Taggar: ring, ring bara du slog en signal, tystnaden är så total;

Fortsätt simma simma simma

Ni vet den där känslan i kroppen som jag skrev om sist? Den nådde sin kulmen på min födelsedag. Det var nämligen den dagen som jag blev lämnad. Bara tre veckor efter att vi fick vårt första barn för fyra år sedan nu. 

Jag kände det i kroppen och jag tror jag förstod vad det handlade om. Jag var inte särskilt ledsen veckan innan men kände något av en klump i bröstet och magen. Jag kände mig konstig. Det gjorde ont och värkte men jag kunde inte hundra sätta fingret på det hela även om jag benämnde det innan och hade en känsla i kroppen vad det rörde sig om. Men på födelsedagen kom det som en reaktion i kroppen. Det hittade ut och jag bröt ihop. Ja jag grät flera gånger under dagen. Det låter så fruktansvärt tragiskt men jag styrde inte över det. Hade ingen kontroll. Men då slog det mig vad det handlade om.

Jag vet att jag bestämde mig 2018, dvs året efter jag blev lämnad att min födelsedag aldrig skulle bli förknippad med sorg igen. Och det är den inte heller medvetet. Men hur mycket man än försöker skynda på läkandet av det själsliga ärret så tar det den tid det tar. Och det är okej. Det var väldigt jobbigt att känna sig så ledsen och gråtig på sin födelsedag men ett ärr bleknar med tiden och så även det här. Jesper påminde mig att det hände så året innan också. 

Har ni blivit dumpade någon gång eller gått igenom hjärtesorg så vet ni känslan i bröstet. Den svidande, brännande känslan av att vara oönskad, oälskad, ensam och lämnad. Helt okontrollerbart, men tänk att kroppen minns. Tror ni det liknar posttraumatisk stressyndrom? Jag tycker jag har varit så duktig på att bearbeta men det är inte alltid det hjälper att vara duktig utan bara att finna ett lugn att det går över kan vara tillräckligt om det blir så här igen och att vetskapen att det är bättre nu och jag tog mig igenom allt det där tuffa då, det gör att jag kommer förbi fasen. Jag är säker på att det där smärtsamma minskar år för år också. 

Nu är allt som vanligt igen. Så skönt! Jag hade en jättefin helg med firande av familjen. Fick fina växter, joggingskor och en brödrost! Kramade och myste extra med mina flickor. De lagade frukost till mig i söndags.

(null)

Söta, underbara ungar! Meningen med mitt liv! Så självklara båda två ❤️

Dagen före födelsedagen

Jag har ikväll förgrott dahlior och förhoppningarna är höga. Nu är bara frågan hur exakt eller var exakt som de sedan ska planteras ut. Det återstår att se.
 
Vi har köpt pallkragar men alla kommer inte få plats så jag funderar på att kanske införskaffa någon större kruka att ha någon eller några av dem i.

(null)

Detta blir otroligt spännande. Jag har nu sju stycken olika knölar. Och det kan vara så att jag har en baktanke med dem. De har nämligen ryktet om sig att vara generösa snittblommor. Så om de blir fina och om jag lyckas behandla dem väl samt förvara dem inför nästa år så kanske de ska pryda en viss bröllopslokal/dukning sen.

Snart dags att krama kudden. Sista dagen och kvällen som 32-åring. Tack livet för att jag fått leva ett år till och att det hänt så mycket positivt de senaste åren. REDAN fyra år sedan som jag blev ensamstående mamma och livet tog en ny riktning. Fyra år senare och jag känner ett ärr i själen som gjort sig påmind de senaste dagarna i mitt omedvetna. Har bara haft en känsla i kroppen som ett minne typ. Minnet om hur det kändes och vad som hände. Men med det sagt så känner jag ju på grund av det en stor tacksamhet kring var jag är nu i livet ❤️

Ta hand om er!