Forever on your side

Livet / KÄRLEK / Permalink / 3
Det här tycker jag är så coolt. Detta skrev jag 18 oktober 2018:

"Att påminna mig själv om det enda som betyder något och jag inser att jag är inte rädd att vara ensam och jag är så glad för det. Många är rädda för det och det driver dem till att hitta en ny partner innan de ens skiljt sig. Jag tvivlar inte en sekund på att om jag ville vara med någon bara för att vara med någon så hade jag varit det. Det är inte så svårt. Men jag vill inte det. Jag är hellre ensam än att rusa in i något bara för rädslan att vara själv. 

Jag har inte bråttom, jag vet att när det blir, blir det på riktigt! 

Ni ska veta att jag längtar efter kärlek så oerhört mycket och jag drömmer fortfarande om att en dag få gifta mig med mannen i mitt liv. Det känns fint att det som driver mig i det är baserat på längtan efter äkta kärlek och inte rädslan för att vara ensam"

2 dagar senare träffade jag Jesper. Jag hade skickat ut signalerna till universum, jag var redo att hitta kärleken och att hitta kärleken av rätt anledning. 

Jag var inte beredd på att jag skulle träffa honom. Jag hade bestämt mig för att följa med på den här fotbollsgalan bara någon vecka innan och tvekade in i det sista om jag verkligen skulle gå. Jag hade fått med mig min singelkompis Anna och vi båda satt nervösa och skrattade innan och undrade vad tusan vi hade gett oss in på. Ingen av oss hade sett en enda match med laget som vi skulle gå på fest med. Deras avslutningsgala för säsongen. Men vi tänkte att vi kör bara. Vi fick sitta med tränaren och TK och Maria (våra vänner) eftersom vi kände dem och det var de som typ arrangerade hela festen. Anna och jag satt där och applåderade åt folk vi inte kände när prisen delades ut. "Grattis! Woohoo! Bra jobbat, mycket välförtjänt" skojade vi. Jag minns att Jesper tog emot pris först och jag tänkte inte så mycket på det men kommenterade senare till honom "varför höll du inget tal för?" Haha! Sedan sa jag något så konstigt så det vet jag inte ens om jag kan återge här. Direkt efter tänkte jag bara "men gud varför sa jag så för?" Haha. Jag hade sagt: "men på vårt bröllop får du faktiskt hålla tal till mig". HAHA! Men herregud, vem säger så ens? 😅 Jag vet inte VAD jag tänkte med eller VARFÖR jag sa så, jag hade ju inte ens pratat med honom liksom. Kanske var det mitt undermedvetna? 😂

När han sedan skulle åka hem vid 00-tiden sa jag i förbifarten som han sprang ner för rampen förbi mig "ska du redan åka hem? Jag trodde du skulle dansa hela natten?" Varpå Jespers pappa (föräldrar var också på galan) sa "det är klart du ska stanna Jesper". Och jag såg något i Jespers blick. Jag tänkte bara oj då. Men sedan pratade vi inte så mycket förrän på slutet av kvällen/natten då vi pratade i säkert över en timme. 

Sedan dess har vi hörts och setts i princip varje dag. En del säger ju det, att det blir när man minst anar det. 

❤️

(null)
Bild från galan. 




Till top